Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/5

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Jag tar inga risker"

Han har ett av musiksveriges mest generösa artistavtal och verkar i den omöjligt smala genren svensk reggae. Ändå har Gillis Bengtsson fått Swingkids att gå runt i snart 20 år. Det är enkel bondmatematik.

Gillis Bengtsson var 18 år när han klottrade adresser till 250 skiv- och managementbolag på lika många bruna kuvert. Däri låg första bandet USCB Allstars debutplatta Moodswing och förhoppningen var ett skivkontrakt. De fick bara två svar, och inget kontrakt. Var det verkligen så det gick till, tänkte en besviken Gillis.
‒ Då kunde jag ju lika gärna göra hela biten själv.
Redan sista året på gymnasiet lade han grunden till Swingkids. Då var tanken att han skulle vara manager, men med tiden blev han även klubbarrangör, skivbolagsdirektör, bokare och marknadsförare. Om någon vill ha tag i ett svenskt reggaeband, är det till Gillis de ringer. Med artister som Kapten Röd, Svenska Akademien och Syster Sol har telefonen gått ganska varm under de 18 som bolaget funnits.
‒ Visst finns det tillfällen då jag hade kunnat ta chansen att växa. När Svenska Akademien och Kapten Röd turnerade som mest hade jag kunnat anställa någon för att kunna ta in fler artister. Men i dag, när jag själv varit pappaledig i perioder och vår största akt Kapten Röd legat lågt ett tag, är jag rätt nöjd med att det bara är jag i företaget, säger Gillis.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En bra affär
Det lilla kontoret på Nordhemsgatan är inte särskilt dyrt. I köksdelen finns Swingkids wall of fame – en del av alla plattor bolaget släppt. Den lär inte bli så mycket större.
‒ Vi har gjort 48 släpp i år, inklusive på våra underetiketter, och bara ett av dem har varit en fysisk skiva. Resten är digitalt.
Från Spotify får bolaget ungefär 5 öre per spelad låt, intäkterna från en video på Youtube är mycket lägre. Sedan går 85 procent till artisterna, 15 till Swingkids och Gillis. På stora bolag är fördelningen oftast den motsatta, bland andra indiebolag är standarden 50/50.
Tricket är att veta var man kan göra en bra affär. Det har alltid varit en del av lockelsen för Gillis. Att få en bra deal på en turné, eller att kapa kostnader genom att göra något själv.
- När Kapten Röd gjorde en utsåld konsert på Lisebergshallen 2012 la vi inte en krona på marknadsföring, och hyrde in crew, ljus och ljud själva. ”Ni har nog gjort det här för 100 000 kronor mindre än de stora eventbolagen”, sa en anställd på Liseberg då".

Inget får gå back
När han var yngre skavde den kapitalistiska sidan av musikbranschen. Det skulle ju handla om solidaritet och om musiken. Ganska snabbt insåg han att var sak har sin plats. 
‒ Jag gör det här för att jag älskar musik. Jag lyssnar på musik jämt, älskar att kunna hjälpa artisterna och släppa sådant jag gillar. Men jag tar inga risker. Om jag gick i konkurs skulle det ju vara pengar som egentligen tillhör mina artister som försvinner. 
En grundpelare är att inget projekt får gå back.
‒ Det är enkel bondmatematik egentligen. Det går in ett antal personer i en konsertlokal, 10 procent ska bort i STIM, 6 procent på moms. Resten är magkänsla. Säljer den här artisten ut Ullevi, eller snarare Pustervik? Däremot är det svårare att förutsäga om en låt kommer att bli en hit eller om ett album kommer att sälja bra. Därför försöker jag råda mina artister att hålla i pengarna. En nyare akt kanske inte har råd att lägga 50 000 på att göra att två musikvideor.

Inga kontrakt 
Sedan starten 1998 har Gillis Bengtsson aldrig haft ett skrivet kontrakt med en artist. Muntliga avtal och handskakningar har räckt, så länge han lever upp till sina löften. Han jämför med 70-talets proggscen, som präglat stora delar av musiklivet i Göteborg.
‒ Snackar man med folk som var med då inser man att det fanns artister som i efterhand insåg att de blev blåsta trots att de låg på proggbolag, som ju skulle vara solidariska. Så vill jag inte att folk ska tänka om Swingkids. Det är viktigare att artisterna tjänar pengar på sin musik än att jag gör det.