"Jag hade kunnat läsa ihjäl mig"

Snart ska Eija Hetekivi Olsson med tåget till Örebro, men vi hinner ses någon timme innan, på Centralen. En passande mötesplats faktiskt, för här händer så mycket parallellt, lite som i samhället i stort: människor i olika åldrar från olika håll myllrar fram, passerar varandra. Strosar, hastar, släpar sig fram. Rälsen erbjuder möjligheter för den som har råd att ta sig ut, bort, vidare. Den som vet vart den ska. Tåg inkommer, andra avgår mot nya destinationer. Centralen är på en gång väntrum, passage, språngbräda. Marken utanför glasdörrarna täcks av fimpar, någon skränar lite för högt, lite för tidigt på dagen från en bar. En kvinna med sjalett kommer fram till vårt bord och får Eijas urdruckna plastflaska att panta.

"Sjuder under ytan"

Precis som sin litterära huvudperson Miira har Eija Hetekivi Olsson en "rättvisekompass i skallen". Hon pratar med inlevelsen hos en som vet något om hur hårt den snedvridna ekonomiska resurspolitiken slår mot flerspråkiga skolelever i förorten, exempelvis i Bergsjön, Gårdsten, Lövgärdet eller Rannebergen.

– När caféer och fritidsgårdar stängs och en massa elever inte ens går till skolan utan bara driver runt. Inte konstigt då att det sjuder och brinner under ytan, exploderar och uppstår vulkanutbrott.

Själv fick hon, efter uppväxten i Gårdsten, brödjobb, barnafödande, Komvuxplugg och flera års intensivt läsande på universitetets lärarprogram, som hon utrycker det "en fatta-planka i fejset". Det i form av en halv A4-sida på engelska ur en forskningsrapport om Gårdsten på 1980-talet.

– Gårdsten beskrevs där som Sveriges värsta förort med fattigdom, kriminalitet och så vidare. Jag som aldrig snackade på universitetet om min bakgrund förstod verkligen på något sätt var jag kom ifrån, hur det kunde beskrivas av andra.

Komvux en räddning

Hon ritar mönster med fingertoppen i den svarta bordskivan när hon beskriver sin bildningsresa, på flera sätt snarlik romanfiguren Miiras i debuten Ingenbarnsland 2012 och i uppföljaren Miira som släpptes tidigare i höst. Utan Komvux hade Eija Hetekivi Olsson definitivt inte befunnit sig där hon är i dag, det är en sak som är säker, slår hon fast.

– Jag var som en torr svamp, när jag kom dit, ville suga i mig all information. Jag hade kunnat läsa ihjäl mig. Jag pluggade dubbel heltid i tio år, tog igen alla studier från sjuan och framåt och ville passa på att få veta allt jag innan dess aldrig hade fått veta.

Samma sak gäller de flesta arbetarklasskvinnor påpekar hon snabbt: om du hoppar av skolan, jobbar och föder barn kan Komvux vara en räddning. Det är en katastrof när vuxenskolor stängs och resurser dras ner för då stryps möjlighetsvägar för människor.

Efter Komvux blev det för hennes egen del fortsatta studier i pedagogik, samhällskunskap, filosofi, sociologi och ekonomisk historia på lärarprogrammet.

– Det var grymt bra att få alla de redskapen, men sedan blev jag trött på hela den akademiska luftslottsvärlden, säger Eija Hetekivi Olsson.

Fingret gör en illustrerande loop mot bordskivan medan hon fortsätter:

– Jag gjorde bildningsresan men kände inte att jag ville prata akademiska resten av livet utan ville nå ut till fler, även dem som inte pluggat på universitet. Jag erövrade tillbaka förortskan i min första roman. Men utan studierna hade jag inte kunnat skriva som jag gör idag.Och då är vi tillbaka i historien om Miira som kunskapstörstar, tar för sig av livet, ägs av ingen, känner kåtsug och vill något mer än bara vara. Under ett besök vid Korsvägen i Göteborg plankar Miira redan i första boken in på Bokmässan. Där intar hon mässgolvet som vore det ett schackbräde där hon ömsom spelar oberäknelig häst och mäktig drottning. Till sist snor hon en bok om hjärnans neurologi, en bok som dyker upp igen i uppföljaren där den blir en väsentlig del av handlingen.

Vad representerar den boken?

– Den är hennes biljett. Hon jagar efter smartböcker, ser att det är hennes biljett från språkfattigdomen. Hon fattar att hon måste läsa böcker för att bli något. Hon vill ju bli högutbildad men är inte från en kultur där det är särskilt tufft, och hon vill inte bli stämplad som någon plugghäst. Allt som står i den boken är annanplanetska för Miira, men hon lär sig orden. Det är det man får göra.

Egna ord

Själv sätter Eija Hetekivi Olsson, precis som Miira, helt egna ord på det hon ser och upplever. Har det alltid varit så?

– Jag har aldrig tänkt på att det är det jag gör. Inte förrän jag började skriva böcker och andra människor runt omkring mig uppmärksammade det. Först hittade jag på orden för att mitt eget ordförråd var för litet. Sedan gjorde jag det för att det svenska språket var för trångt.

Ingenbarnsland kretsar mest kring Miiras vardag i Gårdsten, men i uppföljaren börjar Miira gymnasiet inne i stan.

– Jag vill synliggöra vad som händer för så många: den där brutala krocken mellan grundskola och gymnasium, förklarar Eija Hetekivi Olsson och fortsätter:

– Oerhört många elever, inte minst från förorten, struntar i gymnasiet. De som kommer in går kanske inte ens dit eller så hoppar de av ganska snart. Vad beror det på? Många är språkfattiga och har läst svenska som andraspråk fastän de är födda i Sverige. Så länge de är kvar i förorten bland likasinnade är det inte något problem. Men om du, som Miira, börjar en "snobbskola" inne i stan med elever och lärare ur medelklassen och övre medelklassen blir det en jättekrock: språkligt. kulturellt. På alla sätt.

Att frågan om hemspråk i skolan engagerar henne både som författare och lärare är uppenbart.

– Så många som hundra procent av eleverna på vissa förortsskolor läser idag svenska för invandrare fast de är födda i Sverige. Förväntningarna är väldigt låga på förortsbarn. I grunden är det en väldigt ojämlik människosyn som ligger bakom. Redan resurssvaga elever blir språkfattigare och får det svårare.

Ja, för språk är ju makt?

– Absolut. Hur ska du annars kunna göra dig förstådd? Hur ska du annars kunna förstå större sammanhang och ta plats i samhället?

Att vara flerspråkig, som många förortsbarn är, är dessutom egentligen en enorm resurs, menar Eija Hetekivi Olsson.

– Flerspråkighet föder fantasi och uppfinningsrikedom och borde kunna tas tillvara bättre.

Själv skriver hon just nu på heltid, och söker stipendium för att kunna fortsätta med det. Utöver det handleder hon också unga och hemlösa med olika skrivprojekt.

– Många strävar efter att bli författare för att bli en kändis. För de här personerna som kontaktar mig kan det i stället vara en fråga om liv och död.

"Sjuk personfixering"

Timmen på Centralen bara rusar iväg, och Eija Hetekivi Olsson är full av energi och upprorslusta. Jag är glad att hon sitter där mittemot mig trots att jag är från en vit, borgerlig kulturmedelklass som breder ut sig överallt med sitt tolkningsföreträde, och trots att hon är skeptisk till att många författarintervjuer i slutändan ändå bara blir så fokuserade på privatlivet.

– Det är så sjukt med den här personfixeringen som råder i media – medan andra inte ens får göra sin röst hörd. Till dem som breder ut sina egon om och om igen i media vill jag bara säga "möka på er så att andra får plats." Tillhör alla dessutom samma lilla kulturklass så blir det väldigt snävt.

TEXT

Maria Domellöf-Wik

maria.domellof@gp.se