Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Jack Kerouac: On the road. The original scroll

Jack Kerouacs beatbibel On the road skrevs ursprungligen på en pappersrulle. Sedan gjordes många omarbetningar innan boken kom i tryck. Nu finns den ursprungliga texten utgiven på engelska. Karin Widegård läser sin tonårsidol med nya ögon.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.


På mellanstadiet fick min dotter och hennes klasskamrater i uppgift att fråga föräldrarna om deras tonårsidoler.
Det var bara du som hade Kerouac, alla andra hade musik, mumlade hon bistert när hon kom hem.
Ja, så var det, att hennes mor hellre drogade sig med böcker och filmer än med skivor.
Hur jag som tonåring fick fatt på Kerouac minns jag inte, bara att jag hamnade i ett tillstånd av flow medan jag slukade On the road, eller På drift som den hette på svenska. Möjligheten att komma loss fanns åtminstone i en bok. Av den orsaken måste jag sätta upp On the road som en av de mest betydelsefulla böckerna i mitt liv.
Den har kallats beatgenerationens bibel. Den otåliga och desillusionerade generation som nästan föll i koma av tristess, när den amerikanska drömmen efter andra världskriget kokats ner till drömmen om ett prydligt egnahem med tv, kylskåp och hemmafru.
Boken blev en omedelbar succé när den kom ut 1957. Mitt under tiden för McCarthyregimens jakt på kommunism och antiamerikansk verksamhet. Då hade Kerouac haft den på gång i nästan tio år, fast myten säger att han skrev den som i trance under några veckor. Sitt stoff hämtade han under resor över den amerikanska kontinenten 1947-51 tillsammans med framförallt Neal Cassidy. Bitvis även Allen Ginsberg. Neals hustru LuAnne var också med.
Från och med i höst existerar två publicerade versioner av On the road. Den gamla från 1957 och On the road, the original scroll, försedd med fyra informativa förord och ännu ej översatt till svenska. En råare, mer ursprunglig text nedskriven på papper som Kerouac skulle klippt till av en pappersrulle - därav namnet - och fogat ihop igen. Efter den här ser jag ingen egentlig anledning att längre läsa den gamla, om man inte absolut föredrar en mer lättsmält text.
Det var först långt senare, efter genusanalysens genombrott, som jag blev medveten om det supermanliga perspektivet i På drift. Jag har faktiskt aldrig träffat någon annan kvinna som spontant sagt sig vara förtjust i Kerouac. Vilket kanske också beror på att beatlitteraturen har övervakats av ett intellektuellt brödraskap och blivit grabbarnas domän.
Penny Vlagopoulos är i sitt förord inne på några andra spår. Paranoian och rädslan, som växte i USA under det kalla krigets dagar, för fientliga krafter utanför landets gränser fick sin motsvarighet inom landet. Hotet kom framförallt från redan marginaliserade grupper i samhället, som svarta, homosexuella och kvinnor. Det mest utmanande sexet - och speciellt det homosexuella - hade Kerouac tvingats plocka bort i utgåvan -57. Sex återges mer förbehållslöst men också som mer jämställt i The scroll. Som exempel tar hon att Allen Ginsberg, som också hade förhållande med Neal, säger att LuAnne mer än gärna skulle skiljas från Neal så han kan gifta sig med Carolyn, som han har barn med, om det inte var för en hake. "She loves his big cock - so does Carolyn - so do I." Vlagopoulos ser här en friare kvinna som bestämmer själv över sin sexliv. Det är ett tveeggat citat som lika mycket bekräftar manlig sexualitet. Särskilt med tanke på hur lite LuAnne i övrigt kommer till tals i boken.
Hänvisningen till författaren Joyce Johnson känns mera glasklar. Hon hade ett förhållande med Kerouac, när de båda var mycket unga och har skrivit om den tiden i memoarboken Minor characters. Johnson skriver att flickor fortfarande hölls mycket hårt på femtiotalet och att det verkligen krävdes mod för att sätta sig upp mot föräldrarna och ge sig iväg ut på egen hand. Som hon själv gjorde. Som LuAnne gör.
Det vore ju absurt att försöka göra On the Road till en genuskorrekt bok.
Man får skala bort en del. Mitt dominerande minne från min första läsning var just den berusande känslan att vara på väg. Att vända ryggen åt det schemalagda dagliga tragglandet och alla konventioner som ville tvinga in en i en mall. Att upptäcka världen efter eget huvud.
Eftersom jag själv kände mig som en outsider hade jag inga problem med att identifiera mig med Sal, Jack Kerouacs alter ego i På drift. Han som står lite vid sidan av och betraktar. Han blir berusad av allt han ser. Landskapet som skiftar i rött, orange och violett. En cowboy som rider förbi. Wow, då fanns de på riktigt! Det är inte för mycket sagt att han upptäcker kontinenten. Som naturskildrare är han nästan lika romantisk som DH Lawrence.
Manuskriptet genomgick många bearbetningar, innan förlaget godkände för publicering. Kerouac ändrade personnamnen på uppmaning av förläggaren på Viking Press, som var rädd för att få ett ärekränkningsåtal på halsen. Betyder det något för upplevelsen? Jag tycker det.
Med tanke på vilken plats beatkulturen fått i den litterära världen är det onekligen ganska intressant att det faktiskt var poeten Allen Ginsberg - och inte någon Carlo Marx - som höll igång en associativt flödande dialog i timmar med Neal Cassidy - inte med en fiktiv Dean Moriarty.
En annan sak som också rättats till är att Kerouacs mamma återfått sin plats efter att ha varit kamouflerad. Visst får det annat innehåll när det står "my mother was all in accord with my trip to the west [- - -] she even didn't say too much when I told her I had to hitch hike", än om det står "my aunt was all in accord …".
I utgåvan -57 var Kerouacs flödande, eruptiva text uppstyckad och kommaterad. Originalutkastet var mera direkt. Allen Ginsberg beklagade i en senare intervju att den publicerade versionen blev mycket sämre.
Även om On the road blev kultförklarad fortlever fenomenet förstås. En rastlös outsider dyker ju upp titt och tätt i amerikansk litteratur och populärkultur, i kontrast till ett familjeideal som är småborgerligt, auktoritärt och inskränkt. Som till exempel hos independentfilmaren Jim Jarmusch. I hans Stranger than paradise ger sig några ungdomar ut på en märklig resa från New York till Florida, i ett annat Amerika. Eller varför inte David Lynchs Wild at heart , som är ännu mera på liv och död.