Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jürgen Habermas: Mellan naturalism och religion: Filosofiska uppsatser

Bodelningen mellan religion och politik är allt mindre självklar. I sin nya bok diskuterar filosofen Jürgen Habermas vitala frågor om hur religion och politik ska tänkas tillsammans. Ola Sigurdson hoppas att uppsatserna ska hitta fram till många läsare.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Det har inte varit ont om exempel på att relationen mellan religion och politik blivit en het potatis under de senaste åren. Den som följt pastor Greens medvetna kränkning av homosexuella i en predikan, kyrkornas påskupprop till förmån för de apatiska flyktingbarnen eller debatten kring Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten, har kunnat lägga märke till åtminstone två fenomen hos den offentliga debatten. Dels att religiösa uttryck verkar svåra att diskutera utan att förfalla till svarta eller vita karikatyrer. Dels att den bodelning mellan religion och politik som mer eller mindre varit en dogm i Västeuropa sedan den Westfaliska freden 1648, inte längre är självklar. Anledningarna till dessa förändringar är åtskilliga - globaliseringen och ifrågasättandet av den eurocentriska moderniteten, nationalstaternas minskade makt, murens fall och det kalla krigets upphörande - och de frågor de ger upphov till ännu fler.
I denna situation är det inte särskilt klargörande att, vilket ibland sker i den debatt om religion som förs i svenska media, anklaga verkligheten för att inte foga sig efter våra önskningar. Ett exempel är när olika religioner anklagas för att inte uppfylla den samtidigt både protestantiska och sekulariserade föreställningen om religion som en privatsak som endast berör känslolivet. Vad denna invändning missar är att de flesta religioner har både kropp och röst - både sociala och intellektuella aspekter - och att vår svenska föreställning om religion vuxit fram i takt med statens vilja att disciplinera religionen för sin egen suveränitets skull (antingen som statligt reglerad folkkyrka eller som privatiserad frikyrka). Att religion och politik har med varandra att göra är således knappast någon överraskning. Båda har med föreställningar om hur man skall leva tillsammans att göra, och kollisioner torde vara oundvikliga.
De mer intressanta frågorna rör hur religion och politik skall tänkas tillsammans om målet är samhällelig fred och ömsesidig respekt för religiös och kulturell mångfald. Dessa ägnar sig den tyska politiska filosofins nestor Jürgen Habermas åt i sin uppsatssamling Mellan naturalism och religion. Jämfört med den mer än dubbelt så tjocka tyska originalutgåvan erbjuds vi här endast ett urval, men ett urval som är väl motiverat och undviker en del upprepningar. Här samsas Habermas självbiografiska reflektioner och det uppmärksammade bidraget till diskussionen med Joseph Ratzinger (nuvarande påven Benedictus XVI) med filosofiska uppsatser om religion, vetenskapstro och världsmedborgarskap som enskilda bidrag till ett allt mer omfattande filosofiskt system.
Habermas, som själv i Max Webers anda beskrivit sig som "religiöst omusikalisk", tar sin utgångspunkt i insikten att den ömsesidiga tolerans som finns över livsåskådningsgränser i det liberaldemokratiska samhället är resultatet av en långsam historisk läroprocess. Politikens gradvisa erkännande av samhällelig mångfald och de individuella rättigheternas utveckling har från religionernas sida motsvarats av en ökande reflexiv hållning till sina egna anspråk, särskilt vad gäller praktiska konsekvenser. Samtidigt har religionerna bidragit med föreställningar om mänsklig frihet och värdighet som i sekulariserad form även gör sig gällande i det moderna, demokratiska samhället. Eftersom religionernas historia är en del av själva förnuftets historia, finns det anledning att tänka sig att de åter kan bidra med att vitalisera det politiska livet. Religionernas historia är intimt sammanflätad med frihetens och demokratins historia och att tro sig entydigt kunna skilja det ena från det andra är en illusion. Med andra ord menar Habermas att religion i vår tid utgör både ett hot och en resurs.
Denna historiska komplexitet motsvaras av nyansrikedomen i Habermas filosofiska förslag. I en pluralistisk demokrati bör staten vara sekulär i betydelsen livsåskådningsmässigt neutral. Det betyder att den bör vara neutral också gentemot sekulära livsåskådningar, och det finns hos Habermas en stark polemik mot en "sekularistiskt förhärdad och exkluderande självförståelse hos det moderna". Det är inte bara så att religiösa människor måste lära sig att tolerera ickereligiösa människor, enligt Habermas, utan också vice versa: för att en genuin livsåskådningsmässig pluralism skall vara fallet måste religiösa människor kunna göra sig hörda på sina villkor. Det för Habermas självklara skiljandet mellan stat och kyrka innebär alltså inte att de offentliga debatterna i samhället bör vara fria från religiösa argument. Här har religion tvärtom ett viktigt bidrag att ge, också till de ickereligiösa, nämligen som ett slags "sensibilitet för det förnekade", det vill säga för alla dem och allt det som fallit offer för modernitetens framsteg. Dessa framsteg i form av frihet och demokrati är ständigt hotade, inte bara av en fundamentalistiskt förstådd religion utan också av scientistiska och biologistiska förnekanden av människans möjlighet att påverka sina omständigheter, även det ett ämne för Habermas uppsatser.
Jämfört med vad Habermas tidigare skrivit går han här mycket långt i att lyfta fram religion som en positiv förändringskraft och att visa på dess självklara utrymme i det offentliga rummet. Det betyder inte att Habermas är på väg att konvertera till Rom - trots diskussionen med påven - eller Wittenberg. Det märks tydligt att Habermas intresse för religion utgår från hans politiska filosofi och inget annat. Så blir diskussionen av olika religioner, teologer och religionsfilosofer något ensidiga just genom att det är deras moraliska dimensioner som lyfts fram. Om hans egen religiösa tondövhet vittnar också hans självbiografiska uppsats genom sin tystnad. Vad det handlar om är snarare att övervinna en viss form av sekularistisk självförståelse som blivit kontraproduktiv under de nuvarande samhällsförhållandena. Med insikterna om historiens liksom samtidens komplexitet finns ingen annan väg att gå än via en nyanserad diskussion där förutsättningen för konstruktiva meningsskiljaktigheter bygger på en självkritisk insikt, en ömsesidig respekt och en vilja att förstå den andre. Här blir kanske inte ens skillnader mellan troende och icketroende de väsentliga?
Jag kan visserligen komma på tusen och en invändningar under läsningen av Habermas uppsatser. Till exempel skulle jag hellre vilja karakterisera staten som en "gemensam" än en "neutral" sfär, givet nationalstatens tvetydiga historia och neutralitetsbegreppets kantianska biklanger. Och ibland används begreppet "religion" på ett alltför abstrakt sätt, som om det svävade viktlöst ovanför alla historiska konkretioner. Men alla eventuella invändningar till trots utgör Habermas bok ett riktmärke för diskussionen om religion och politik i den närmaste framtiden. Det sker just genom dess motvilja inför alla förenklade "om-bara-så-lösningar" - för att låna ett uttryck från idéhistorikern Ronny Ambjörnsson - vare sig de går ut på att avskaffa religionen för gott eller att återvända till ett förment monoreligiöst samhälle. Om bara fler ville läsa Habermas bok!