Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jörgen Lind | Vita kommun

Jörgen Lind | Vita kommun

Jörgen Lind varvar poesi med prosa i en samtidsberättelse om utanförskap, tvivel och kärlek i nya diktsamlingen Vita kommun. Resultatet blir ärligt, rörande och gripande, skriver Hanna Jedvik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyrik

Jörgen Lind

Vita kommun

Kabusa dikt

I Vita kommun skriver Jörgen Lind fram den ljusa boken. Den femte diktboken i pentalogin Rede (2004–2014). Här är väggarna vita på den slutna avdelningen med sina reglade fönster, invånarna och blommorna vita och här faller snön vit på marken runt S:t Pauli Kyrka där Jörgen Lind rör sig i sitt lyriska landskap. Även om allt det vitfärgade inte skrivs ut så finns det vita ljuset där som en ständig följeslagare i läsningen av denna bok där Jörgen Lind varvar dikt med prosa. Vita kommun föregicks av Här kommer de varma strömmarna, Villa dei Papiri, Hägn och Saskatoon.

Den röda tråden i Vita kommun är ett slags utanförskap där jaget fångar fragment och bilder som skapar ett flöde som vävs samman till en berättelse om samtiden, tvivel och kärlek. Här finns ett driv i texten som rör sig genom tid, rum och tanke, med vinden som återkommande naturkraft.

In i poesin duggar även nyhetsflödet, historieskrivningen, samhällskritiken och ett visst mått av socialrealism som präglar tillvaron i hyresrätten och kring Olskrokstorget med sin pundarklunga. 

Förutom ett tydligt jag finns här också ett du, ett barn och all den oro och värme som ryms i relationerna dem emellan. Vita kommun är ett återkommande begrepp, som närapå blir till ett egennamn, men som också bildar ett universum som med sitt vita brus och sin känsla av sorg, skuld och bestraffning rymmer långt mycket mer än sina medborgare.

”Nere på gården leker de minsta, vita entiteter, den större vita gemenskapen. Jag skriver denna vita bräcklighet, denna nervtunt klingande vita kommun.”

Jörgen Lind leker stundvis fram språket ”Och den kväller, kväller fram, den kvällande kvällen.” Och med hjälp av de plustecken som fogar samman textstyckena adderas läsningen stillsamt, bit för bit. Sten läggs vid sten och en helhet formuleras i läsarens huvud. Vita kommun fångar en människa som mitt i livet stannar upp och samlar ihop tankar som behöver sorteras för att kunna gå vidare.

Resultatet blir både ärligt, rörande och gripande.