Göteborgs färskaste teatergrupp Järnstudion debuterar med en nyskriven pjäs på tidlös tematik: död, ångest, syskonkamp, destruktion. Eskil Lundgrens Som varje annan dag är ett klassiskt relationsdrama i O’Neills och Shepards stil, inte ens en vink ägnas modern feministisk eller poststrukturell teater.
På Teater Trixters scen handlar det om stora känslor och urladdningar när bröderna Gösta och Torbjörn återvänder till barndomshemmet efter att deras mamma avlidit. Begravningen har varit, nu är kvällen då morsarvet ska delas. Men det handlar, förstås, mindre om lösöret än minnena och vad som aldrig blivit sagt. I tomrummet efter mamman exploderar fördämningarna och urstoffet för psykologisk realism – lögn, svek, upprättelse – väller fram.
Man kan förstå varför regissören Björn Melander, som iscensatt mycket av Lars Noréns dramatik för scen och tv, lockats till Järnstudion. Lundgrens drama är bitvis väldigt starkt, relationerna rymmer intressanta glipor och komplexitet. Textens vardaglighet passar ofta utmärkt. Lars Andersson, som den härjade storebrodern Gösta, kan konsten att låta repliker hänga i luften, ibland liksom snubblar de och bryter benen. Han gör en sorglig mansfigur, kanske väl tragisk med både alkoholism och pedofilanklagelse. Men så levande, när det onda minnet väcks till liv, en inre tystnad som larmat under 30 år.
Eskil Lundgren som lillebror Torbjörn är hans raka motsats: stram, effektiv, vill snabbt dela dödsboet. I relationen till mamman, spelad i inre dialoger av Carina Ahrle, vårdar han valda minnen, om än de står närmare lögn än sanning. Mellan bröderna hamnar Torbjörns fru Maria, i Charlotta Lundgrens känsligt ambivalenta tolkning en kvinna som alltför länge balanserat familjesveken.
Järnstudions första uppsättning skriver inte teaterhistoria, och dramat hade vunnit på lite högre densitet i ord och mening. Några scener känns ännu statiska, men i långa stycken är spelet starkt och engagerande. Det skälver, när lögnens rädslor kläs av.
