Jörgen Hjerdt | Befriad
Jörgen Hjerdt | Befriad

Jörgen Hjerdt | Befriad

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Han lämnar sönerna i skolan, ringer frun och drar en lögn, packar en väska, kör till sommarstugan, kastar mobilen genom bilfönstret någonstans efter Munkfors. För att gå i sin pappas fotspår och ta livet av sig. Vid samma ödesmättade ålder som pappan hängde sig. 38 år.

JÖRGEN HJERDT, SOM även skriver dramatik, säger sig ha egen erfarenhet av självmord. Ett sådant svårt ämne kräver en viss språklig höjd. Ett slags musikalitet.

Ett sådant svårt ämne, i en debut dessutom, kräver en varsamhet av mig. Jag läser med försiktiga ögon och stryker under det som slår an en ton. Det där som tangerar citatet Jörgen Hjerdt avslutar boken med: ”Att leva är att stå i vägen” (Wislawa Szymborska).

ANNONS

HJERDT BORDE HA valt imperfekt då presens inte riktigt fungerar för honom, han hamnar aldrig i det flow som boken skulle behöva.

När han möter sin döde pappa känns det som att läsa ett teatermanus. Kanske skulle boken bättre finna sin själ i ett kammarspel? Där skådespelare står för musikaliteten?

Jag ser framför mig: Skådisen Magnus Krepper möter sin lika gamla och döda pappa, spelad av Jens Hultén, i en urladdning mitt ute i de värmländska skogarna. Där björkarnas kala grenar likt blodkärl förgrenar sig ut i den blåsvarta natten.

Björnmossan, ormbunkarna, rönnslyn. Det höga älggräset. Rallarrosorna. Tallkronornas skimrande ljustak. Skogen som kyrka.

DÄR EN FÖRTVIVLAD tvillingpappa skriker ur sig sin avgrundsångest: Det här är mitt liv. Det här är vad som blev av mig. Jag ska befria er andra från mitt mörker. Jag ska inte längre bromsa era liv eller kväva er livsglädje.

En livsbedövning som sakta sprider sig. Skammen. Den bottenlösa smärtan. Att objuden tränga sig på. Åh det här äckliga livet. Den här vidriga föreställningen vi tvingas genomlida innan vi äntligen får dö. Det enda jag kan är döden.

ANNONS

På en scen skulle den här bokens mörker få liv.

ANNONS