Bruce Dickinson startar showen ensam, högt upp på scenbygget som inpirerats av en maya-ruin. Iron Maiden inleder sin konsert på samma sätt som sitt senaste abum, med den relativt episka If eternity should fail följd av den snabbare Speed of light. Men publiken avvaktar i väntan påäldre godbitar.
Skillnaden på respons och antal händer i vädret är markant när den sällan spelade balladen Children of the damned smiter emellan det nya. "Jag älskar den här låten", förkunnar Dickinson efteråt. Den är en av mina Maiden-favoriter också. Därför är det är extra trist att ett svajigt ljud förhindrar magi från att uppstå.
Engelsmännens senaste turnéer har skämt bort fansen med ett rejält fokus på åttiotalet, deras bästa decennium. Det här är dock en vanlig albumturné. Hela sex låtar hämtas från The book of souls (som i och för sig påminner om deras åttiotal). Kanske handlar det om att Maiden feltolkar sin publik? Det verkar finnas en för stor andel som hellre vill höra enbart de klassiska låtarna för att ett ordentligt energiutbyte ska ske.
Dessutom har bandet på något märkligt sätt lyckats välja några av de tråkigaste nya låtarna. Tears of a clown är lika oinspirerad och billig som på platta. Death or glory blir lika snabbt tjatig. Dickinson är roligare som tatuerad miljonär än ledsen clown. Och förstås som soldat när han får på sig den röda uniformsjackan i The trooper. Ännu bättre blir det med svart mask i Powerslave, en av kvällens höjdpunkter.
Men när publiken börjar komma igång växlar bandet tillbaka till nytt igen. Låten The book of souls är förvisso ännu ett sjysst episkt alster, och den livas upp av en stor Eddie, med samma utseende som på omslaget, som stampar runt på scenen, spelar luftgitarr (eller om han kliar sig i skrevet?) och leker med gitarristen Janick Gers.
Sedan visar Iron Maiden äntligen varför de blivit ett av hårdrockens största band. Hallowed be thy name är en låt som har allt. Dickinson är i dramatiska högform med en repsnara hängd över axeln, basisten Steve Harris rusar över scenen och publiken hjälper till att lyfta det icke-existerande taket.
Fear of the dark där alla förstås sjunger med höjer stämningen ännu mer.
Men det är ju så dags nu. När det snart är slut.
Som band firar Iron Maiden 41 år senare i år. Det märks inte på framförandet. Däremot borde de veta hur en låtlista ska varieras för att skapa stämning och energi. Det har de inte lyckats med den här gången. Inte förrän på slutet då konserten når den nivå den borde haft hela tiden.
Eller så försöker de utmana sina trogna följare. Kanske skulle de utmana sig själva istället. På varenda konsert under sin turné spelar de exakt samma låtar. Som musiker borde de inte vara så bekväma. Som åskådare hade jag gärna fått någon överraskning.
Ändå överraskar de på ett sätt: med valet av extranummer. The number of the beast är självklar. Som alltid en publikfavorit. Men det är en oväntad position för Blood brothers, konserten enda låt från 00-talet. Den funkar i och för sig oväntat bra med stark respons.
Och sista låten Wasted years i alla ära, den är också en favorit, men det är ingen rykande, glödande stadiumavslutare. Men då verkar de flesta på Ullevi ha glömt hur seg starten var.
Iron Maiden är fortfarande ett säkert kort. Och för att se det från den ljusa sidan - Always look on the bright side! - så är det ändå de bästa stunderna av en sådan här konsert som stannar i minnet.
