Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Irène Némirovsky: Blodets hetta

Irène Némirovskys författarskap fortsätter att växa. Blodets hetta är lika sensuell och klaustrfobisk som hennes tidigare verk, anser Kajsa Öberg Lindsten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sommaren 1942 dog Irène Nemirovsky i Auschwitz. Hon tillhörde en rysk-judisk bankirfamilj som flytt revolutionen och bosatt sig i Frankrike. Under trettiotalet slog hon igenom som fransk bestsellerförfattare, med en rad romaner som handlade om katastrofala familjerelationer, erotik, flykt och unga av livet hårt hanterade kvinnor. Men bland de mirakulöst bevarade anteckningarna från hennes två sista år - då hon, maken och deras två små flickor höll sig gömda i en liten by på den franska landsbygden - har man under senare år funnit utkast och manuskript till tidigare okända romaner.
Med Storm över Frankrike och Dolce blev Irène Nemirovsky på så vis, drygt sextio år efter sin död, återigen en världsberömd bestsellerförfattare. Och i kölvattnet av dessa romaner från ockupationens första år, har också hennes trettiotalsromaner börjat återutges och nyöversättas, bland annat i Sverige.
Blodets hetta är Nemirovskys tredje återfunna fyrtiotalsroman. Och den är - trots sina exceptionella och hemska tillkomstförhållanden - lika sensuell och klaustrofobisk som hennes tidigare verk.
Den utspelar sig i en fransk by. Berättaren är gubben Silvio. När två unga kvinnor i hans närhet dras in i en passionerad och blodig otrohetsaffär återuppväcks hans egna minnen av ungdomens sexuella besatthet. Gubbens retroaktiva eggelse är bitterljuv men trygg. Han vet att den hänsynslösa erotiken, och de svek och brott som följer i dess spår, snabbt och effektivt tystas ner och göms undan i den konservativa byn, där alla är släkt med varandra och skandaler fruktas mer än ond bråd död.
Att Irène Nemirovsky förmådde skriva denna cyniskt nostalgiska passions- och mordhistoria i den tid och situation hon själv befann sig är lika märkligt som det faktum att hon under trettiotalet ihärdigt lät publicera sina berättelser i antisemitiska tidskrifter.
Den som läser hennes verk idag kan inte undgå att filtrera dem genom vetskapen om författarens öde och om hennes val.