Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Integritet och egensinne

Det som är riktigt glädjande med den framsvettade listan är att var och en av de tio skivorna är gjorda av artister med odiskutabel integritet och stort egensinne, skriver GP:s musikkrönikör Johan Lindqvist.
På sportsidorna brukar det heta att tabellen aldrig ljuger.
En hel säsong skaver bort och utjämnar oturen och turen. De felaktiga domsluten och stolpe in eller stolpe ut spelar inte längre någon roll.
Kanske kan man överföra det till en demokratiskt sammanställd lista över årets bästa skivor. När vi med med hjälp av matematik, alltför komplicerad för mig att begripa men chefen påstår att hans system är vattentätt, lägger samman tidningens alla musikskribenters individuella listor till en gemensam uppstår den minsta gemensamma nämnarens rättvisa.
Personliga favoriter som Johan Rylanders häftiga förälskelse i David Urwitz eller hans i mitt tycke svårbegripliga fascination för Arvingarna mals ned i samma musikmortel som PM Jönssons Vashti Bunyan och Bella Stenbergs nya favoriter Burst.
Och Kent vinner. Betyder det att Kent har gjort årets bästa skiva? Ja och nej. Väldigt många tycker att den är väldigt bra. Men det är bara Kent-fantasten Daniel Claeson som tycker att den är allra bäst. Poängen är att vi kan samsas kring den. Är det fest på redaktionen är det ingen som stönar, jo kanske nån, men i alla fall ingen som skriker förtvivlat om vi drar på Du & jag Döden.
Men det som är riktigt glädjande med den framsvettade listan är att var och en av de tio skivorna är gjorda av artister med odiskutabel integritet och stort egensinne. Vissa av dem säljer väldigt mycket skivor och det är lätt att se Kent och Coldplay som ett svenskt och engelskt exempel på samma fenomen. Men det handlar ändå inte om någon identitetslös mainstream.
Just den på olika vis unika rösten och det konsekventa och öppna sättet att göra musik är något som Kent, Coldplay, Antony & The Johnsons, Håkan Hellström, Amadou et Mariam och de andra alla har gemensamt. Liksom att de med ett uttryck som är eget lyckas attrahera många lyssnare.
Konstaterar också att det har skett ett generationsskifte. Lundell, Thåström, Springsteen, Depeche, Rolling Stones och Madonna har alla släppt i alla fall kommersiellt starka skivor men ingen av dem tar sig in på årslistan.
Vad som dock förbryllar en aning är att det bara är två svenska skivor på listan. Från två mycket etablerade namn. Och detta trots att det här var året då de svenska nykomlingarna var bättre och mer spännande än på många. Men Frida Hyvönen och Laleh räckte inte riktigt till. Inte heller Robyn som har hyllats överallt för sin comeback.
Tråkigt kan man tycka. Men, som sagt, rättvist.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.