Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Läskigaste videon. I Rachel Macleans verk It’s What’s Inside That Counts (2016), driver konstnären med vår tids konsumism och internetberoende. Till höger: Bild från Halil Altinderes musikvideo Homeland.

Inte ett enda verk haltar

I åtta videoverk sammansmälter musik, fiktion och dokumentärt material i en makalös blandning. Ingenting stannar upp. Det här är en av de bästa utställningarna jag har sett på Röda Sten, skriver Sara Arvidsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konst

Konst
We are the remix
Halil Altindere (TR), Korakrit Arunanondchai (TL), Anne de Vries (NL), Jeremy Deller & Cecilia Bengolea (UK/AR), Carsten Höller & Måns Månsson (DE/SE), Nastivicious (ANG/ES), Rachel Maclean (UK) och Vincent Moon & Priscilla Telmon (FR).

Röda Sten Konsthall
Utställningen pågår t o m 20 augusti

Det finns personer som tror att fenomen och människor kan hålla sig isolerade; att de inte förändras när de förflyttas genom tid och rum. Föreställningen om en sluten kärna är en grundbult i den nationalistiska idén, som tyvärr har fått allt starkare gehör under de senaste åren.
I utställningen We are the remix, som nu visas på Röda Sten, hyllas däremot hybriden.  I åtta videoverk sammansmälter musik, fiktion och dokumentärt material i en makalös blandning. Ingenting stannar upp. Den okonventionella scenografin i Katedralen, som innefattar solstolar och grönmålade element, bidrar till helhetsupplevelsen och har skapats av den Barcelonabaserade designduon MUSEEA. 

Allt genom en skärm


Utställningens läskigaste video är Rachel Macleans It’s What’s Inside That Counts (2016), där barnprogramsestetik mixas med narcissismen man finner i skönhetsbloggar. Vi får följa den självupptagna kändisen Data, vars universum snart krackelerar när ett virus tränger in i hennes system. Maclean driver med vår tids konsumism och internetberoende, och vad den gör med oss: vad händer när vi ser allt genom en skärm? Människor reduceras till sina yttre tillgångar medan de inre kvaliteterna faller bort. Men Macleans cyborgsamhälle framhäver också en positiv aspekt: vi kan aldrig vara helt opåverkade av vår omgivning.  
 I Anne de Vries fantastiska Critical Mass: Pure Immanence (2015) kombineras fraser från en essä av filosofen Gilles Deleuze med den spirituella känslan från ett elektroniskt dansmusikevent. Kameran sveper över folkhav, där varje enskild individ liknar små, späda träd i en massiv skog. Strålkastare knäpps av och på, laserljus skär genom den nattsvarta luften.  En djup mansröst, av den typ som brukar förekomma i trailers för mainstreamfilmer, reciterar filosofens ord. Det är en lång väntan på en slutlig förlösning, som aldrig kommer. Musiken släpper aldrig loss och människomassorna och transcendensen består.

Minerad mark


Halil Altinderes Homeland (2016) är en musikvideo för den syriska rapartisten Mohammad Abu Hajar. Liksom van de Vries lyfter Altinderes fram kraften i mänskliga gemenskaper.  I detta fall skildras dock en mörkare realitet: flyktingars helvetiska situation i ett allt mer ogästvänligt Europa. De trängs bakom staket som så småningom faller och därefter syns de springa över minerad mark, vilken de bemästrar genom att slå overkligt höga volter i luften, likt actionhjältar. I Altinderes verk är flyktingarna inte en belastning; de är modiga överlevare, personer vi borde välkomna med öppna armar. 

Talande kameleont

Musiken är likaså en viktig beståndsdel i Carsten Höllers & Måns Månssons Fara Fara (2014), där två musikgrupper möts i en dynamisk men vänskaplig strid, samt i min personliga favorit: Jeremy Dellers & Cecilia Bengoleas Bom Bom’s Dream (2016), som skildrar den japanska dansaren Bom Boms eskapader på Jamaica. Hon är bedårande –  kurvig, häpnadsväckande vig och har signalgult hår. Fantasifulla klipp sprängs in bland dokumentärt stoff: utmanande danssteg och sexuella underströmmar vävs samman med sagolika element, till exempel en talande kameleont. 

Bästa utställningen

Det här är en av de bästa utställningarna jag har sett på Röda Sten och en av de bättre jag har sett i Göteborg i år – den är sprudlande och antirigid samtidigt som den motverkar uppfattningen om en intakt essens. Inte ett enda verk haltar.