Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Programledartrion kämpade på väl, men Johanna Hagströms dom över Melodifestivalens underhållningsvärde är ändå hård. Bilder: TT/GP.

Inte ens Zara Larsson kunde rädda haveriet

Inte ens en världsstjärna som Zara Larsson kunde förhindra att programmet blev ett tematiskt och manusmässigt haveri, skriver Johanna Hagström om finalen i Melodifestivalen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vilken rysare det blev! Till slut visade det sig att den något stele Svenljungapojken med de ljusa ögonen får checka in sina fem rullband på flyget till Kiev i maj. Och det blir väl alldeles utmärkt.

Bidraget I can't go on är smart genomtänkt för att maskera att Robin Bengtsson är väldigt mycket bättre på att köra motocross än att dansa.
Han lyckades till och med vinna en omröstning på Melodifestivalens sajt om "årets dansrörelse" med det han själv kallar sitt "beautiful"-tecken (tummen och pekfingret ihop till en ring). Samma tecken tolkas som "din nolla" i Frankrike, men vi får väl hoppas att de har överseende.

Juryrösterna avgjorde till Bengtssons fördel. Tv-tittarna och jag höll på Nano. Hold on var helt enkelt den bästa låten i startfältet och Nano hade varit en spännande och lite oväntad artist att skicka till Eurovision.

När jag pratade med Nano efter fredagens genrep hade han just torkat tårarna. Så rörd blev han av att möta alla ungar i publiken som ville göra high five och heja.
Jag är lite allergisk mot alla som ska prata om att de "gjort en resa" i olika tv-tävlingar. Men det finns inget koketterande när Nano pratar om sin resa. Förra sommaren tvingades han ta lån för att klara hyran. I går blev han svenska folkets favorit i Melodifestivalen. Det är faktiskt stort.

Så till klagandet. Visserligen har vi i media redan ojat oss halvt tokiga om torftig humor och malplacerade mellanakter under deltävlingarna. Jag vet att jag slår in en öppen dörr nu, men kära nån så illa finalprogrammet hängde ihop.
Inte ens en världsstjärna som Zara Larsson kunde förhindra att programmet blev ett tematiskt och manusmässigt haveri.

Hon var bra, men hennes medley var så kort att det kändes som att det avbröts mitt i. Man hade enkelt kunnat förlänga hennes framträdande genom att slänga ut det märkliga mellanaktsnumret där programledarna sjöng "Din mamma jobbar inte här" iförda någon sorts kitschiga städkläder.
De jobbar på bra, programledarna, det är inte det. Men produktionen har gjort det för enkelt för sig. Jag kan se framför mig hur de har suttit på idémötet och sagt "Låt oss inte konstra till det, vi håller det enkelt". Det är ett stort feltänk. Uppdraget är inte att göra det enkelt, utan att få det svåra att se enkelt ut.

Istället för en tv-show med en röd tråd fick vi funkfusion-versionen av Frans vinnarlåt Sorry, en musikgenre som aldrig borde ha släppts ut från musikfolkhögskolan. Istället för årets göttigaste tv-godis fick vi nytt nationsrekord i tillfällen att gå och kissa och koka kaffe.
Vi är över tre miljoner tittare som följer detta. Vi förtjänar bättre.