Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/6

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Inte ens Miriam Bryant lyckas rädda Ebbots Ark

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På söndagskvällen 20.00 är det premiär för SVT:s musikprogram Ebbots ark, där Göteborgs egen mysrockfarbror åker runt med skutan TS Westkust tillsammans med ett kompband och tre nya artistkollegor varje vecka. I premiären gästas han av Björn "Kapten Röd" Nilson, Miriam Bryant och Ane Brun.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Båten lägger till i västkustska hamnar och gästerna tolkar låtar som de har starka personliga minnen till. Däremellan utlovas samtal om högt och lågt och avslutningsvis en urladdning i form av ett gemensamt framträdande.

Tänk Pluras kök, tänk Så mycket bättre, tänk Lyckliga gatan. Eller nej, förresten, gör inte det. Tyvärr tål Ebbots ark inte jämförelsen med konkurrenterna.

Jag tror att tanken var att göra något lite mer avslappnat och infallsrikt än Så mycket bättre. Det första som slår mig är i stället hur pressat, stageat och filterbemängt det är.

Bandet används som rekvisita i bakgrunden iförda röda Cousteau-mössor, det görs enormt många flygningar över klippor, hav och Göteborgs hamninlopp och givetvis står en sådan där rottingstol på däck som alla rockers ska ha på sina skivomslag. Bilderna har för säkerhets skull fått ett poppigt retrofilter. Vit medelklass-mätaren slår i botten.

Allt det där hade jag väl kunnat svälja om bara musiken och snacken levt upp till förväntningarna. Det gör de inte.

Största bekymret är musikframträdandena. Det är möjligt att de använder liveljudet, åtminstone på sången, men i så fall har de efterbearbetat det så hårt att all livekänsla har gått förlorad. Det är förödande för upplevelsen.

Kvar blir en känsla av att ha tittat på en kackig musikvideo från mitten av 90-talet. Jag tror banne mig att de i några sekvenser drar ner hastigheten på klippen för att anpassa bilden till musiktejpen. Så gör man bara inte.

Samtalen, då? Låt mig säga såhär: Jag har även sett avsnitt två, med Annika Norlin, Joy M'Batha och Lasse Holm, och där funkar det bättre. Kanske är det så enkelt att de hade lite otur med kombinationen av gäster i premiären.

Ni kan ju ana vem som levererar alla oneliners. Miriam Bryant är, som alltid, en fröjd både när hon pratar och sjunger. De båda andra gästerna hamnar i skuggan av henne och blir ganska anonyma.

Ebbot själv verkar tyngd av ansvaret och rollen. Till slut får han ett litet bryt inför den avslutande gemensamma låten. Det blir å andra sidan bättre tv, man får en förnimmelse av äkta känslor.

Ebbot sammanfattar mina tankar om arken väldigt bra i en kommentar i avsnitt två: "Det är som med allt annat i det här programmet, en stark overklighetskänsla."
Han ser det dock som något positivt. Det gör inte jag.