Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Inte en enda man syns till när årets pristagare ställer ut i Hasselblad Center

Porträtt på flickor och unga kvinnor har intagit utställningsytan i Hasselblad Center. Inte en enda man syns till när årets pristagare ställer ut.

– Jag har tagit fler bilder på kvinnor än på män, så det är inte så konstigt. Men egentligen handlar det om att göra en utställning som skiljer sig från den som pågår i Louisiana just nu och som är mer av retrospektiv, säger Rineke Dijkstra.

Alla på bilderna ser rakt in i kameran och möter betraktarens blick.

– Jag vill undvika att de känner sig tittade på, jag vill att det istället blir ett möte. De presenterar sig själva, tittar på dig och du tittar på dem.

Utställningen i Göteborg, och en nyproducerad fotobok som hör till den, blandar fotografier från olika serier. Här kan en färg eller en form vara det som gör att bilderna hänger ihop. Men det finns också en komplett serie i lite mindre format, det är porträtten på Almerisa som Rineke Dijkstra följt sedan 1994. 

De träffades första gången när Dijkstra skulle skildra unga på asylboende för ett konstprojekt. Hon bad dem leta upp sina finaste kläder för att ge en känsla av värdighet.  Almerisa som är sex år på första bilden sitter på en röd plaststol i lackskor och söndagsklänning. Det visade sig att kläderna varit nedpackade i två år, på bilden syns det att skorna är för små.

Rineke Dijkstra kunde inte släppa tankarna på Almerisa, hon undrade hur det skulle gå för henne, så hon tog kontakt igen. Det hela utvecklade sig till vänskap med Almerisa och hennes familj och Dijkstra har nu fotograferat henne ungefär vartannat år. Sista bilden är tagen i maj i år, Almerisa är 30 år och har blivit mamma.

– Tidens gång intresserar mig. Man kan se på bilderna hur Almerisa blir mer och mer trygg i sig själv. Vid ett tillfälle var jag på väg att avsluta serien, men så tänkte jag, varför skulle jag det?

Alltid porträtt

Dijkstra fotograferar alltid porträtt, och förklarar det med att det finns något oförutsägbart i en människa jämfört med exempelvis landskap.

– Ögonblicket är viktigt för mig, jag tycker om att inte veta exakt vad som ska hända, varje bild innebär möjligheter, och jag gillar dynamiken mellan mig och den jag fotograferar.

Även om hon tycker om att improvisera vill hon ha ta tid på sig att bygga upp bilden, snabb street photography är inget för henne. Hon börjar med bakgrunden som inte får innehålla för mycket, sedan försöker hon ta reda på hur de fotograferade ser på sig själva, vilka de är.

Hon visar på ett stort fotografi bakom oss, en del i ett pågående projekt om familjebilder, den visar två systrar i hemmiljö. Den yngre i balettpose, den äldre i sitter ned med benen elegant i kors.

– Deras poser visar vilka ambitioner de har, men man ser det inte omedelbart, det är viktigt att bilden talar till fantasin. Betraktaren ska kunna skapa sin egen historia. Jag vill att det ska finnas flera lager i bilderna.

Rineke Dijkstra använder en storformatkamera och håller fast vid den analoga tekniken. Att ta en bild och genast se efter hur den blev känns helt främmande för henne.

– Det skulle störa processen, särskilt när man fotograferar människor, de behöver min uppmärksamhet. Jag är van vid att bara kunna ta några få bilder och att resultatet kan ses först senare och tycker om det oberäkneliga med det.

Hittills har hon valt att fotografera unga människor, få av dem hon porträtterar är över 25 år.

– Jag tror att det har att göra med att unga inte är lika definierade, det finns fortfarande så många möjligheter, de vet inte riktigt vad som kommer att hända, det finns en annan energi hos dem.

LÄS MER: Från Badselfie till Hasselbladspriset

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.