Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/5

Inställt – teaterdrömmar som sprack

En inställd pjäs är också en pjäs. Eller? Tobias Holmgren följer upp två av årets mest omtalade teaterprojekt, som båda havererade: Riksteaterns Främling som ställdes in dagen för premiären, och Existentialism för nybörjare av Göteborgs stadsteater, som visade sig oerhört svår att iscensätta.

En inställd spelning är också en spelning. Så lyder de mest bevingade ord Ulf Lundell myntat utanför sin rocklyrik, ofta citerade med ett hånfullt ironiskt leende som antyder att det var väl bra pajigt sagt ändå.
I sin helhet går uttalandet, som fälldes efter en inställd konsert i Hultsfred 1991: ”En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Och de inställda konserterna är ju det enda folk pratar om, så något måste de ju betyda”.
Plötsligt finns det insikt bakom orden. Några av mina vänner hade biljetter till Nirvanas världsturné 1994; över tjugo år senare skickar ett par kollegor tjogtals av febriga sms till varandra om Cortex planerade återförening på Gothenburg Film Studios. Det var inte roligt att umgås i något av gängen de närmaste dagarna efter beskeden.

I teatervärlden är det sällsyntare med havererade föreställningar, men det händer då och då. 2016 var ett sådant år. Ett år av haverier. Dramatens uppsättning av Hamlet drogs mycket omtalat in i januari, och den 5 oktober fick vi återigen erfara att en inställd pjäs också kan vara en pjäs. Detta när Bert Karlsson-dramat Främling ställdes in dagen före sin premiär i Skövde, och orsakade en teaterdebatt på kultursidorna av ett slag som vi inte sett på mycket länge.
För att vara en i dag icke-existerande föreställning har Främling drämt in som en juggernaut i det allmänna medvetandet, och väckt frågor om kritikens makt och användandet av offentliga medel i konstnärligt arbete. Dramatikerförbundets ordförande

Pia Gradvall gick tidigt ut och kallade beslutet oförsvarligt, eftersom det skett utan inblandning av manusets upphovsperson Gertrud Larsson. Till kritikerna sällade sig också regissören Suzanne Osten, som antog att regissören Alexander Öberg och teaterchefen Måns Lagerlöf fått ”råångest” av den första kritiska recensionen de såg och därför dragit ur pluggen.
Den andra sidan fick snart en röst hos dramatikern Marianne Lindberg De Geer. I en debattartikel i Expressen hyllar hon Riksteaterns ledning för deras mod ”att fatta sådana tuffa beslut, långt ifrån populismens avlopp. Tänk om fler kulturansvariga gjorde det, vilken framåtrörelse det skulle bli! Vi skulle till och med slippa ordet ’lagom’ i konstnärliga sammanhang framöver.”
I skrivande stund kommer det senaste yttrandet från Riksteaterns chef Måns Lagerlöf och institutionens vd Magnus Aspegren, som förra veckan svarade på Expressens kulturchef Karin Olssons påstående om att Främling ställts in för att den inte var tillräckligt uppbygglig, och att den kunde uppfattas som för kritisk mot den rödgröna asylpolitiken.

Det var förstås inte hit man ville. Bland skådespelarna och människorna bakom verket drömdes det om en helt annan diskussion; en som också skulle hållas ute på landsbygden, inte bara i de stora dagstidningarna. Det berättar skådespelaren och regissören Martin Rosengardten för mig. Han var en av medlemmarna i den ensemble som mellan oktober och januari skulle föra pjäsen om Bert Karlsson och hans asylboenden ut i landet.
– Jag hade en hel turné i kroppen och var sugen på att spela. Det kändes också som om vi hade ett viktigt ämne att diskutera ute i landet. Främling är gjord för att spelas på mindre orter där de här frågorna kring asylboenden är känsligare. Det är sorgligt av den anledningen. Jag ville verkligen att folk skulle se det här och få hjälp med att prata om frågorna på riktigt, säger han.

Att turnén ställts in fick han och de andra skådespelarna veta när de befann sig i Riksteaterns lokaler, med väskorna packade inför tågresan till Skövde. De skulle just repetera några av musikstyckena när beskedet kom, ”som från ingenstans”.
Martin Rosengardten säger att han inte har några ovisade kort, ingen bakom kulisserna-information att ge den som vill få en bild av vad som föranledde att Främling drogs in. Ensemblen vet lika mycket eller lite som pressen, säger han. Den information som getts överensstämmer med vad representanter för Riksteatern senare har sagt i intervjuer och pressmeddelanden.

Hans egen uppfattning står fast: Att om pjäsen verkligen ställdes in på grund av konstnärlig bristfällighet, så var detta ett felaktigt beslut.
– Jag har varit med om att lägga ner föreställningar och att skjuta på premiärer. Jag har också spelat i pjäser där man känner att man inte nådde dit man ville, och vid något enstaka tillfälle till och med skämts över resultatet. Men det upplevde jag inte här. Verkligen inte. Och om det fanns så stora problem med föreställningen som ledningen har påstått, hade jag gärna jobbat ytterligare några dagar, dygnet runt, för att få ihop den.
– Så mycket erfarenhet har jag som skådespelare och regissör att jag vet att det fanns väldigt mycket att bygga den här föreställningen på. Vi var en lösningsorienterad ensemble, och det var även teamet bakom scenen.

Huruvida det var bra teater eller inte tycker han emellertid inte är den viktigaste frågan.
– En del skulle gilla Främling, en del skulle inte alls göra det. Både formen och ämnet hade väckt samtal och debatt, och det tycker jag är huvudsyftet med konsten överhuvudtaget. Att de som ser föreställningen ska gå hem med de här frågorna och prata vidare. Då är inte det viktiga att sätta fingret på vad som är bra eller dåligt, utan mer hur det slår an hos var och en.

Nästa person att kontakta är Gertrud Larsson, den av de inblandade som har lyft mest kritik mot Riksteaterns ledning under den gångna månaden. Jag gör det bland annat på inrådan av Anna-Lena Efverman, som i höst skulle ha spelat Bert på Riksteaterns scener. ”Jag känner att jag måste gå vidare nu”, säger skådespelaren, ”och Gertrud har redan sammanfattat allting bra”.
Dramatikern når jag när hon arbetar på en ny pjäs som ska sättas upp i Danmark till våren. En månad efter den inställda premiären har hon inte fått någon ytterligare förklaring från Riksteatern. Liksom Rosengardten säger hon att ingen förvarning gavs.
– Jag är fortfarande mitt inne i allt. Debatten verkar ju ha blossat upp igen efter Karin Olssons artikel i Expressen, säger Gertrud Larsson.

Tonen är lite resignerad. Det har varit många turer fram och tillbaka, utan att någonting har blivit klarare.
– Det som har hänt saknar motstycke i teatervärlden, och jag tycker att det är väldigt allvarligt. Var det för kontroversiellt att framställa Bert Karlsson som varken god eller ond? Det vet jag inte. Än vet vi ingenting. Ledningen har talat om ”olösliga grundproblem”, men vad de problemen skulle vara, det har jag ingen aning om. Det säger de inte.

Gertrud beskriver Riksteatern som en folkrörelse hon hyser den djupaste respekt för.
– Jag har medverkat i tio olika produktioner, som regissör och dramatiker, och jag har även turnerat med dem som skådespelare. Men under den nuvarande ledningen tror jag inte att jag kommer att jobba åt Riksteatern igen. Inte efter att ha blivit behandlad på det här sättet.

Naturligtvis bör Riksteaterns ledning ges en chans att svara på kritiken. Och jag försöker. I en veckas tid mejlas det fram och tillbaka mellan mig och teaterns presskontakt, som till slut ger beskedet att teaterchefen Måns Lagerlöf tyvärr inte kommer att kunna medverka i intervjun – däremot kan jag få länkar till artiklar där han tidigare har uttalat sig. Jag ger upp. Men så några dagar senare ringer plötsligt telefonen.
– Hej, det här är Måns Lagerlöf. Du hade sökt mig.
– Det är hennes val att uttrycka sig så. Vi har ingen konflikt med någon inblandad och alla medverkande är välkomna tillbaka till Riksteatern när tillfälle ges, säger han om Gertrud Larssons uttalande.

Att beskedet kom sent till ensemblen, berättar Måns Lagerlöf, var på grund av att beslutet var mycket komplicerat. In i det sista försökte teatern att uppnå ett konstnärligt resultat som de skulle kunna skicka ut till sina teaterföreningar.
– Visst önskar jag att beslutet hade kommit tidigare. Kommunikation är svårt, och jag är ödmjuk inför att delar av gruppen som jobbade med föreställningen kan ha fått intrycket att det fattades plötsligt.

Främling ställdes inte in på grund av att den var för kontroversiell, säger Måns Lagerlöf; den hade helt enkelt olösliga problem, problem som han bedömde vara sådana att det inte skulle bli tillräckligt att kalla in en ny regissör eller pausa arbetet.
– Det var min uppfattning. Martin Rosengardten och Gertrud Larsson har gjort andra bedömningar, men jag delar dem inte.
Vilka var då problemen?
– Som jag har sagt tidigare kommer jag inte att dissekera det i offentligheten. Och det handlar om respekt för medarbetarna. Någonstans tror jag att alla inblandade förstår det. Att vem som borde ha sagt något till vem, och vem som har misslyckats med vad, det tycker jag är min uppgift som chef att ta upp med de inblandade. Av hänsyn till dem. Det här är interna angelägenheter.
Räknas inte ensemblen som inblandade?
– Jo, absolut. Och vi har haft möten med ensemblen, som har fått möjlighet att ställa frågor och diskutera med oss. Jag kommer också att ha ett samtal med Gertrud om det som en del av vår utvärdering.
Måns Lagerlöf suckar.
– Målet är förstås alltid att bli klar. Den här gången nådde vi bara inte dit.

En inställd spelning är också en spelning; en inställd pjäs också en pjäs. Så även i Göteborg. Så särskilt i Göteborg. 2015 annonserade Göteborgs stadsteater ett ambitiöst projekt som skulle ha premiär på deras Nya studion året därpå: Existentialism för nybörjare, en interaktiv helaftonsföreställning där publiken bjöds in att samtala i mindre grupper om vardagliga dilemman presenterade av skådespelarna. Av detta blev emellertid intet. Eller i alla fall knappt något.
– Det var en spännande uppsättningsidé som var väldigt krävande på många olika sätt, en svår process som till slut utmynnade i att vi inte kunde fortsätta tillsammans. Vi drog åt olika håll, säger Johan Gry, som med Existentialism för nybörjare skulle göra sin debut som regissör på en större scen.
Teaterns konstnärliga ledare Pontus Stenshäll utvecklar:
– Johan hade massvis med innovativa och jättespännande tankar. Men när ensemblen och han började repetera uppstod det kollisioner, och så kom de inte vidare. Idéerna visade sig vara svåra att genomföra i praktiken.

Att skjuta upp premiären och eventuellt ta in en ny regissör, ett tillvägagångssätt som är vanligt vid haverier av det här slaget, var i det läget inte möjligt menar Stenshäll. Pjäsen var för mycket Johan Grys hjärtebarn, för mycket hans idé, för att någon regissör utifrån skulle kunna förvalta det på ett rättvist sätt. Valet stod mellan att ställa in pjäsen helt, eller fortsätta utan regissör med det material man hittills arbetat ihop. Gruppen ville det senare.
– Det var ett svårt beslut, visst var det. Men när vi samtalade om det var alla överens om att det vi pratat om under processen, verkligen var existentialism på riktigt. Att det fanns en allmängiltighet i det som ensemblen gått igenom. Och eftersom de tillsammans med Johan visste mest, valde vi att gå vidare så, säger Pontus Stenshäll.

Sagt och gjort. Från att vara den föreställning som Johan Gry skrivit och planerat, blev den nya Existentialism för nybörjare ensemblens eget projekt. Det bytte också namn till Existentialism av nybörjare, som en markering att detta inte var den tidigare utannonserade pjäsen. Föreställningen tog formen av en ärlig återberättelse av ensemblens arbetsprocess.

Johan Gry vill vara tydlig med att han ställde sig bakom idén till hundra procent.
– När det blev för svårt och våra vägar skildes åt, tyckte jag ändå att det vore intressant för en publik att se hur vi upplevt processen. Den föreställning som blev var inte alls den som varit min intention när vi började arbetet. Det är klart att jag hade synpunkter på den, men jag har inte ett ögonblick ångrat att jag gav carte blanche till mina kollegor att fortsätta arbetet.

Enligt Johan Gry finns det ofta en inställning i skådespelarskrået att det är för få pjäser som ställs in, och att teaterns produktionsapparat kan tvinga fram verk som inte är färdiga. Han tycker annorlunda.
– Det går oftast att arbeta om pjäser, eller kanske visa dem två-tre gånger istället för det planerade 30, för att sedan diskutera dem med åskådarna. Det var egentligen tanken bakom Existentialism också. Men om alla är överens, ensemble, regissör och teaterchef, om att det är en skitföreställning, då är det förstås en annan sak. Då kan det vara rätt att avbryta.

Hur mottogs då experimentet? Väldigt väl av publiken, menar Pontus Stenshäll, som säger att många han talade med kunde känna igen sig. Men i sådana fall var recensenterna mindre positiva än gemene teaterbesökare.
”Det hela planar ut i nullitet och billiga poänger på filosofins bekostnad. Projektet borde inte ha gått till premiär” konstaterar till exempel Tomas Forser i sin blänkare i GT. Sven Rånlund, GP:s utsände kritiker, skriver: ”Själv känner jag bitvis en klump i magen. Vad är det vi ser? Vet ensemblen vad den vill med publiken, med Kierkegaard, med vår stund tillsammans i Nya Studion?”

När jag nästan ett år senare möter Rånlund på Café Zenith nära Stigbergstorget, är minnet av den märkliga meta-teatern fortfarande starkt. Han lutar sig tillbaka i soffan och försöker att fylla ut sin recension med det som tidigare bara fick plats mellan raderna.
– Det finns intressanta misslyckanden och det finns tragiska misslyckanden. De tragiska misslyckandena är när det blir dålig teater. Intressanta misslyckanden är någonting annat; de är ofta spännande. Som Existentialism av nybörjare. Pjäsen var ett haveri, men det fanns kvaliteter också, särskilt på skådespelarnivå, säger han.
Gjorde Stadsteatern rätt som inte ställde in?
Sven Rånlund funderar igen.
– Som kritiker har jag lyxen att inte behöva tänka i de banorna. Men om jag varit en insatt teaterbesökare utan uppdrag, tror jag att jag hade tänkt: Varför pausade man inte? Varför gå till premiär om man inte litar på verket?
Å andra sidan anser han att man måste kunna försvara rätten till risktagande, också från en institution som Stadsteatern.
– Teaterkonsten ska ta risker, det ligger i uppdraget. Visst handlar det om mycket pengar. Men mycket annat går åt skogen i samhället, som en Hallandstunnel, och det måste få finnas konstnärliga Hallandstunnlar också. Konsten ska ha utrymme att vara oförutsägbar. Annars vore det väldigt trist.

Hur en teaterchef resonerar kring dessa Hallandstunnlar på våra stora scener får jag veta av Anna Takanen, fram till 2015 konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, numera teater- och scenkonstchef på Stockholms stadsteater. Hon har ett resonemang som minner om Sven Rånlunds.
– Teatern ligger alltid mellan konstnärlig möjlighet och konstnärlig risk, skiljelinjen mellan succé och fiasko är ibland flortunn. Det skapas väldigt många föreställningar på institutionerna och i frigruppsvärlden som visar hög konstnärlig kvalitet och konstnärligt mod.

Takanen tillägger att beslutet om att lägga ner eller fortsätta när det verkligen gungar till är teaterchefens ansvar något som självklart görs först efter en noggrann analys; varje inställd föreställning är en sorg och ett nederlag för alla inblandade.
– Men jag är förvånad över att inte fler föreställningar ställs in, eftersom processen är ett så komplicerat och krävande konstnärligt grupparbete. Och om det är riktigt att ha gjort det eller inte ska såklart diskuteras, det tycker jag är vitalt och bra för det leder oss vidare. The show must go on.

Frida Röhl, konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg sedan 2014, innan dess på Teater Tribunalen, säger att skattebetalarna betalar för att vi ska ha en fri kultur som vågar experimentera, lyfta det svåra och testa konstens begränsningar.
– Det innebär ju att man ibland misslyckas, men det kan vara just misslyckandena som leder till utveckling, säger hon.
Ofta när det talas om resursslöseri åsyftas att den stora massan inte uppskattade verket. Då är man inne på en kommersiell tankebana, menar Frida Röhl, och det är inte till det vi har skattefinansierad kultur.
Har du själv behövt ställa in en föreställning någon gång?
– Kanske borde jag ha gjort det. Men en nedläggning är det allra sista man gör. Luften går ur alla. Man kämpar så hårt för en premiär. Det är nästan traumatiskt när den delen uteblir. Sen kan man fråga sig om det är rätt för publiken att man uthärdar.
Och när det förväntade resultatet inte uppnås, som i Främling?
– Generellt tycker jag att man absolut måste kunna erkänna att ett verk inte blev ett verk. Precis som att en författare kan riva alla sidor i en bok när den är klar, och säga ”vi skiter i det här, det blir ingen publicering”. Men det är viktigt att veta varför man gör det, och reflektera över att det är en väldigt stor sak, särskilt i ett maskineri som en teater.

Det väcker frågor när man inte får information om vad det egentligen är som inträffat, säger Frida Röhl.
– Man drar så snabba växlar. Vad vet vi? Vad var det som hände? Kanske finns det inte så många fler detaljer, men alla går ju runt och undrar. Jag tycker alltid det är svårt när alla går ut och tycker något jävligt snabbt och mycket. Jag har vänner som varit utsatta för drev, och i efterhand var det ingen som förstod vad det handlade om.

Egentligen misstänker hon att det kan lura ett antiklimax bakom sanningen.
– Det kanske bara var så att det här gick inte i mål enligt några, men gjorde det enligt några andra. Ibland är verkligheten så.

Så där står vi nu. Skandal, drev eller en västgötastegring – vart debatten om Främling tar vägen är omöjligt att se. Inte heller kan domslutet om Existentialism av nybörjare sägas vara fixt och färdigt. August Strindbergs Fröken Julie, vår tids mest spelade svenska drama, sågades av sin samtid. Det gjorde också Tjechovs Måsen. Ibland tar det tid.