Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lena Adelsohn Liljeroth.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Inlägg 1: Kulturpolitik – var är du?

Vad vill svenska politiker med kulturområdet? Vilka konsekvenser får det om kulturen kidnappas och förvandlas till ett medel mot mångkulturalism? Gabriel Byström skriver om riskerna med en avsomnad kulturdebatt.

Det finns få förmildrande omständigheter. Bristen på en svensk kulturpolitik har de senaste åren kamouflerats i några satsningar som kommunicerats med påfallande entusiasm från Kulturdepartementet. Resultatet är nedslående.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Här finns Kulturarvslyftet. En satsning på 800 miljoner som när den presenterades förväntades ge 4 400 nya jobb inom kulturarvssektorn under åren 2012-2014.

Här finns Samverkansmodellen, en idé sprungen ur den 900-sidiga kulturutredningen som presenterades i februari 2009. Kungstanken var att skapa en mer decentraliserad styrning av kulturens medel. Mindre centralmakt, mer regional självbestämmanderätt. Subsidiaritetsprincipen överförd på kulturområdet.

Här finns Skapande skola som sysselsatt inte minst Lena Adelsohn Liljeroth åtskilligt de senaste åren. Kulturministern har farit kors och tvärs över landet och besökt skolor som satsat på att ”stärka samverkan mellan skolan och det professionella kulturlivet”. Detta läsår satsar regeringen 170 miljoner på Skapande skola.

Läslyftet säger någon? Ett av förslagen från litteraturutredningen. Utan tvekan en bra och lovvärd satsning men mest av allt givetvis en fråga för Utbildningsdepartementet.

När Alliansen fick regeringsmakten 2006 hade de fyra ingående partierna gjort ett mycket ambitiöst förarbete inom flera politikområden. Arbetsgrupper hade diskuterat fram en samsyn om vilken politik som skulle genomdrivas vid en eventuell valseger. Det var tydligt för väljarkåren vad som väntade.

På kulturområdet hade inte en tanke utbytts, inte en idé diskuterats. Blankt. Den kortlivade kulturministern Cecilia Stegö-Chiló sköt från höften innan hon fick avgå och lämna över till Lena Adelsohn Liljeroth.

Tiden sedan dess har präglats av en jakt på kulturpolitiska idéer med bärkraft. Ett sökande efter visioner, efter en tanke om hur staten ser på kultur i ett större sammanhang bortom högtidstalen, vilken roll kulturpolitiken har eller borde ha. Kulturen har i Sverige saknat en stark advokat på den politiska arenan vilket är viktigare än man kan tro.

Dels handlar det om rent fördelningspolitiska diskussioner. En kulturminister ska slåss för sin sak till dess sista kronan är fördelad. Lek med tanken att hälften av det femte jobbskatteavdragets tolv miljarder i stället hade satsats på kultur. Eller se hur det norska kulturlyftet både har vitaliserat kulturdebatten, lyft upp diskussionen på den politiska agendan men också inneburit helt andra ekonomiska förutsättningar.

Dels handlar det om att kunna ta debatten, att förstå vilka värden som står på spel och kunna formulera en bärande tanke om vilken roll kulturen spelar i ett öppet, pluralistiskt samhälle. En av de viktigaste faktorerna för att kulturpolitiken från 1974 blev så framgångsrik var att Olof Palme betonade kulturens roll för demokratin.

Under årets bokmässa arrangerades en debatt om framtidens kulturpolitik. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vägrade ställa upp och valde i stället att lägga tiden på en konceptpresentation av Alfons Åberghuset vilket möjligen ger en fingervisning av intresset för att diskutera det egna politikområdet offentligt.

På flera håll i Europa pågår just nu en kamp om den nationella kulturen. Kulturella yttringar, historiska och nutida, förvandlas till instrument för att motarbeta mångfald. Ungern och Rumänien är två illavarslande exempel på vad som kan hända när kulturen och kulturpolitiken blir en del av exkluderandet.

I början av oktober gav fyra sverigedemokrater med partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen sin syn på svensk kultur i en motion till riksdagen. Roten till allt ont var mångkulturalismen, botemedlet stärkandet av den nationella kulturen. Bland annat förordade motionärerna en ”genomgång och revidering av samtliga direktiv och regleringsbrev där skrivelser som befrämjar mångkulturalism byts ut mot nya skrivningar”. Fokus ska fortsättningsvis ligga på ”ett stärkande av kulturarvet och återupprättandet av den nationella identiteten”.

Skrivningar och tankar som ligger mycket nära exempelvis det som fascistiska Jobbik i Ungern förespråkar. Debatten om kultur tystnar inte bara för att ett antal partier har prioriterat ned politikområdet.

Det är mindre än ett år kvar till nästa val. I veckan kom utvärderingen av Skapande skola. Budskapet från Myndigheten för kulturanalys som granskat satsningen var tydligt, på många håll fungerar projektet överhuvudtaget inte. Det är ”oklart om kulturen får en långsiktig betydelse i skolan eller om kulturen bara är på tillfälligt besök”, konstaterade Erik Peurell som ägnat ett och ett halvt år att utreda prestigeprojektet.

Ett ännu större problem är att satsningen i huvudsak bara når redan välfungerande skolor. Trösklarna till kulturlivet är fortfarande lika höga för alldeles för många elever.

Kulturarvslyftet behöver knappast kommenteras mer. Ett haveri som kulturministern numera inte talar högt om. Samverkansmodellen är hittills mest ett frågetecken där de regionala anslagen är ungefär lika stora som tidigare.

Exemplet från Norge visar att det går att förvandla kulturområdet till en angelägenhet för fler än de närmast inblandade. För det krävs pedagogik, kunskap och visioner som sträcker sig en bit bortanför det vi sett under de gångna åren.

Risken med den nuvarande tystnaden är att fältet lämnas vidöppet för partier med ambitioner att förändra i grunden. Det är knappast en tillfällighet att Jimmie Åkesson är den enda partiledare som på allvar artikulerat sin vilja med kulturpolitiken.

Ämnet

I veckan kom utvärde­ringen av den stora kulturpolitiska satsningen Skapande skola. Men hur ser den kulturpolitiska debatten ut inför valet nästa år? Gabriel Byström efterlyser ett mer intensivt kultur­politiskt samtal.

SKRIBENTEN

Gabriel Byström är kulturchef. Skrev senast om den ungerske författaren Péter Nádas.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.