Stefan Edmans debatteknik gör mig något beklämd. Ena stunden skriver han att objektiva värdeutsagor är omöjliga, för att i nästa stund påstå att människan har ett unikt värde. Ena dagen säger han att människan är skapelsens krona, för att nästa dag bli indignerad över att jag kan tillskriva honom ett sådant uttalande. Ena stunden låter han som en präst på högvarv – läs till exempel boken Förundran – för att i nästa stund säga att han inte är troende. Kanske är det en härskarteknik eller bara brist på skärpa.
Nåväl. Låt oss skippa retoriken och hålla oss till saken: nihilismen.
Vad var det egentligen jag försökte säga i min artikel om skräck, den text som tände debatten?
Jo, detta, utryckt på ett fackmässigt sätt för att undvika fler missförstånd: Med största sannolikhet saknar existensen objektiv mening eller intrinsikalt värde. Detta är en skrämmande insikt som sysselsatt filosofer och författare genom årtusenden, framför allt under de senaste dryga hundra åren. I dag gestaltas denna insikt på ett intressant sätt inom skräckgenren.
Är nihilismen en omöjlig ståndpunkt, som Edman påstår? Nej, jag tror tyvärr inte det. Något förenklat kan man säga så här: Årtusenden av tänkande och utforskande har inte kunnat producera ett enda bevis för att existensen skulle ha en inneboende mening eller för att människan skulle vara något särskilt. Snarare tvärtom.
Visst, det kan fortfarande dyka upp något oväntat bevis. Men till dess kan det vara klokt att vi håller oss till den kunskap som vi faktiskt har och inte drömmer oss bort till andra världar. Att bara säga, om detta kan vi inget veta, blir lite märkligt. Jag har svårt att tänka mig något annat område där den typen av argument godtas. Vad detta resonemang kokar ner till är följande: Kan avsaknad av bevis vara ett bevis? Ja, svarar jag. Nej, svarar Edman. Jag hoppas att han tänker över vilka implikationer hans svar faktiskt får.
Är nihilismen farlig? Ja, där tror jag att Edman har rätt. Insikten om världens inneboende likgiltighet och brist på mening kan få obehagliga konsekvenser. Dock, bara för att en sak är farlig eller skrämmande behöver den inte vara osann. Dessutom tror jag att nihilismen, rätt använd, kan vara konstruktiv. Inom miljörörelsen har man länge talat om behovet av att göra upp med den antropocentriska världsbilden – det vill säga föreställningen om att människan är alltings mål och mening. Jag är övertygad om att nihilismen är en väg framåt, även om det är en svår och skrämmande väg.
