Ska vi mötas utanför biblioteket så hittar vi nåt i närheten?” föreslår Ola Broquist i vår maildialog och en timma senare går vi mot Strandvägen i Visby. Solen värmer och det känns givet skönt att slå sig ner på en träbänk med hav och himmel framför ögonen. Men Ola Broquist har ett ”jävla diskbråck”. Och ischias på det. Så en hård träbänk känns nog egentligen sådär, att döma av den raka hållningen.
–Nej, men det är lugnt, jag har tagit tabletter nu så det är ok, säger Ola Broquist vänligt.
Värre var det med smärtan någon vecka tidigare. Då visste han inte ens om det skulle bli någon tur till sommarstugan och politikerveckan på Gotland.
Som grundare och vd av produktionsbolaget och festivaljätten Luger har Ola Broquist en given plats på olika seminarier under Almedalsveckan. Och liksom många andra gillar han den här märkliga marknadsplatsen. Trots att varken politikertalen eller organisationen imponerar.
–Det blir ju bättre och bättre, men jag minns hur det var förut, rena Kalle Anka- nivån på mycket. Jag har tänkt många gånger att, ”shit, vi borde verkligen hjälpa dem, de har ingen som helst struktur”.
Att dålig organisation förvisso kan drabba även stora musikfestivaler har också blivit uppenbart denna sommar.
–Jag är förvånad över att de inte fick betalsystemet med chipen att fungera i Bråvalla, eftersom de faktiskt hade testat det tidigare. Sånt spiller över på de andra festivalerna också.
Kan det bli aktuellt med något liknande på Way out West?
–Inte just nu. Det är mycket snack om alla de här lösningarna för kontantlösa festivaler, och visst är det en fördel att vara cashless, men vi är nästan det. Det är inte svårt att kräva kortbetalning av handlarna numera, när hanteringen blivit så enkel.
–Det finns en annan sida av det där med chipen också. Den där ”storebror-ser-dig”–diskussionen. Festivaler ska vara en frizon, man vill inte bli för kartlagd. Samtidigt kan ett sådant system förbättra servicen, när man kan styra jobbflöden och bemanning efter publikens rörelsemönster och behov.
Ni fick känna på den kritiken förra året, när ni införde chip kopplade till sociala medier.
–Fast det är skillnad när det är frivilligt. Och det var ändå fler som hakade på än vi hade väntat oss. Det här kommer att bli vanligare med tiden, för fördelarna överväger.
Det har varit mycket pop och politik i år. Många artister har tagit politisk ställning. Det gör väl också ni?
–Ja, vi tar politisk ställning i ganska mycket vi gör. Vi visar vad vi tycker och gör statements av olika slag. Det behöver man inte vara rädd för. Det är skitbra att fler vågar säga vad de tycker i dag när alltfler arrangemang blivit så jäkla tillrättalagda. När det mesta som görs går ut på att inte uppröra. Under punksvängen sa folk vad de tyckte och hade någon problem med det så fick de väl ha det.
Punk och politik. Och en vd-titel. Har den yrkesrollen varit självklar?
–Visst, jag är vd för bolaget, men också programansvarig med mera. Vi är nästan titel- allergiska inom företaget, men det är inte helt lätt att jobba utan titlar när cirkeln vidgas, och man som vi ägs av ett börsnoterat amerikanskt bolag. Då måste man kunna sätta ord på vad man gör.
Är ni fortfarande samma vänner som en gång startade Luger i Sandviken?
–Vi är nära vänner. Jättebra vänner. Men Morgan är för tillfället inte ens aktiv i före-taget. Han tog en paus och gav sig ut och reste med sin tjej och sin nyfödda. Sättet att umgås ändras ju också med tiden. Folk gifter sig och får barn. Det är liksom inte givet att gå ut på fredag efter jobbet längre.
Finns det något som kan få den lyckliga sagan om Luger att ta slut?
–Någon kan säkert utmana oss. Det är bara bra! Men man ska heller inte överdriva vår framgång. Vi har gjort något lyckosamt, som vi är stolta över, men Luger är ingen klockren ekonomisk framgångssaga. Vi fattar affärsmekanismerna och inser vikten av att driva vettig affärsverksamhet, men det är inte vår primära drivkraft. Men det verkar som att alla tror att så fort man startar ett bolag så är man bara driven av pengar. I vårt fall vore det förödande.
Vad driver er då?
–Det är väldigt basalt: att vara visionärer och göra någonting jättebra. ”Det vill väl alla” kan man invända, men, nej, det tror jag faktiskt inte. Samtidigt är det lyxigt att få ägna sig åt det man är intresserad av. Det är inte en hobby, men inte heller bara ett slit. Det finns så många yrken där folk sliter sönder sig för låg lön och ingen uppmärksamhet, så vi är privilegierade.
Upplever du det som att era syften ifrågasätts?
–Ja, ibland. Till stora delar kan jag skita i det, men det kan störa mig när folk som borde veta bättre inte gör det. Eller tar reda på hur det ligger till. Man måste förstå affärer och positionering för att fungera i den här branschen. Man måste vara duktig på att göra affärer, vilket innebär att det är ok att vara hård där man ska vara det. Då kan man också i ett annat sammanhang vara generös. Det går att ha med sig ideal in i affärsverksamhet. Det är superviktigt att förstå att man kan göra aktiva prioriteringar. Allt är inte business. Hela vår bakgrund kommer från ideella föreningar. Att arrangera i småstäder. Det är en viktig och bra sak att ha med sig, att veta hur det är att vara en ganska liten arrangör i en ganska liten stad. Jag kan se att en del av de saker vi gör ger bränsle åt andra.
Hur långt räcker er drivkraft då?
–Vi har driv att fortsätta. Vi utvecklar våra idéer och hittar fortfarande nya infallsvinklar. Samtidigt är det ett bra driv att vara beredd att sluta. Det finns inget självändamål med att slentrianmässigt hålla på med det vi gör. Vi har sagt att vi inte kommer att göra Way out West hur länge som helst. Man måste palla att vara på tårna. I sommar gör vi den åttonde. Kanske ska vi sluta med en skräll när vi gjort tio?
Måste det ta slut?
–Det är viktigt att våga sätta ner foten, ta ett aktivt beslut att allt inte behöver växa. Hellre bättre än större. Nu har vi utvecklat Stay out West, den vegetariska maten och hållbarhetstänket. I det avseendet är vi gärna inspiratörer, men det är inte viktigt för oss att sätta världsrekord i hållbarhet. Det är många som pratar om hållbarhet i dag, som inte har en plattform för att förverkliga sina idéer. Vi har en plattform.
Ni gillar att hålla andra på halster också, med era idéer – och bokningar. Varför då?
–Vi gillar att släppa artister och nyheter sent, ja, och det innebär påfrestningar för alla som ska förbereda och genomföra festivalerna när vi då ändrar program i sista stund. Det ställer höga krav på omgivningen, det är vi medvetna om, men vi har en faiblesse för detta som vi tycker är intressant. Att få ihop ett festivalprogram är ett jäkla pusslande. Jag undrar egentligen om någon förstår det som är utanför, alla vändor det innebär att få rätt artist vid rätt tidpunkt i hård konkurrens – och i slutändan en bra helhet som inte gör att ekonomin går åt helvete. Det här med att göra klart långt i förväg gäller liksom inte i rocksvängen. Konserthusen har en utmaning där. De måste förnya sig lite.
På årets Stay out West möts de här världarna, när ni tar hit världsberömde violinisten Daniel Hope för en konsert på Göteborgs-operan.
–Det är underbart roligt. Det tycker de på Operan också. Alla där har semester på sommaren som de avbryter nu för att vi ska göra detta. Vi har snackat om det flera gånger tidigare, men nu ska det äntligen bli av. Det är också en drivkraft för oss, att få folk att upptäcka nya musikstilar. Det får vi ofta bekräftelse på att många gör också. Till exempel när ni journalister frågar besökarna vilka artister de har köpt biljetter för att se. Man kan bli jätteförvånad! Det är grymt. Det är sånt som händer på festivaler.
FAKTA Ola Broquist
Född: 1967 i Sandviken
Bor: I Åkersberga och i sommarhus på Gotland.
Yrke: Vd på produktionsbolaget Luger, som han bildade 1991 tillsammans med vännerna Patrick Fredriksson och Morgan Johansson.
Initiativtagare till: festivaler som Way out West, Accelerator, Stockholm music and arts.
Familj: Fru och 7-årig dotter. Katter, kaniner, säkert fler djur på väg...
Läser: Tyvärr mest e-mail och sms... sagor, Hunger, DN med mera.
Lyssnar på: Killers Walk Among Us. Kanske den bästa svenska skivan ever.
Drömbokning: Hemlig, såklart.
