Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Inger Nordström hoppades på guld

Hon ville haft guldkavaj, men fick en svart kostym. Kanske var det därför Inger Nordström missade slutstriden i Melodifestivalen 1996.…

Det är första chansen för Lidköping i festivalsammanhang på lördag. Och Andra chansen för åtta artister.

Inger Nordström har redan haft två chanser i Melodifestivalen och fler vill hon inte ha.

– Som festivalen ser ut i dag skulle det vara ett självmordsuppdrag tror jag, säger hon.

De flesta förknippar förmodligen denna värmländska med country och Grästorpsbandet Rhinestone Band. En och annan har säkert också koll på att hon under många år jobbade för Riksteatern med Trollhättan som arbetsplats. Och någon vet kanske att hon under fem år var kulturchef i Lidköpings kommun.

Men den här tjejen har betydligt fler strängar än så på sin lyra. Eller tangenter på sitt dragspel borde det väl heta när det handlar om Inger Nordström. För det var så hon började. Som konsertdragspelare. Sedan har hon haft spelet med sig genom hela karriären, som bland annat tagit henne till Nashville och en hel del andra platser med stark koppling till country.

Efter att Rhinestone Band upplösts har hon fortsatt med musiken i olika sammanhang, om än inte i samma omfattning som tidigare. Senaste egna bandet hette Amarillo, men numera jobbar hon med The Kingbees från Skövde.

– Jag har inte gett ut någon platta på länge, men jag skriver mycket ihop med Håkan Thorpenberg i Grästorp, mest för andra artister.

– Jag har ett heltidsjobb och två tjejer på 11 och 15 och de kräver sitt, så jag hinner inte riktigt med att driva musiken som man måste om man ska ha ett eget band – men det betyder inte att det inte kommer sen! Så fort jag har varit ledig i två dagar säger jag att jag ska starta ett band, ha ha!

Även när det snurrade som mest kring Rhinestone Band valde hon att ha ett civilt jobb vid sidan av musiken och det beslutet ångrar hon inte.

– Det är så mycket som handlar om att sälja sig själv på något slags tingeltangel-marknad som inte är värdig och det är många som går i den fällan. Men ska man hålla på med musik ska man göra det för musikens skull, inte för att bli känd.

Därför var det inget särskilt svårt beslut för henne att tacka nej när hon fick erbjudande om att efterträda Lena Pålsson som sångerska i Wizex. Det jobbet fick i stället Charlotte Nilsson, senare Perrelli.

Under de åren tillhörde Inger och bandet Mariann Grammofon, det vill säga Bert Karlssons "stall". När det drog ihop sig till Melodifestivalen 1994 ville skivbolaget skicka fram några av sina andra artister ihop med Nick Borgen. "Som dekoration" säger Inger och skrattar.

Valet föll på henne och Jenny Silver, som fick sjunga kör i låten "Små minnen av dig", som slutade fyra i tävlingen och som Inger tycker var en väldigt bra låt.

– Vi hade jättekul! Jenny och jag var ute i alla de fina butikerna i Stockholm och handlade scenkläder på Berts kreditkort!

Två år senare fick hon chansen igen, då som soloartist med Rose-Marie Stråhles låt "Gråt inte".

– En långsam, vacker sak, säger Inger, sätter sig vid flygeln och spelar och sjunger en del av den för oss.

Den här gången fick hon inte välja kläderna själv, något som grämer henne en smula fortfarande.

– Jag ville ju ha en guldkavaj à la Elvis, skrattar hon.

– Men det tyckte skivbolaget blev "för mycket", så jag fick en svart kostym. Och korkskruvslockar! Jag har aldrig sett ut så, varken förr eller senare!

Med sig på scenen hade hon också två killar ur bandet – "som dekoration" – i form av Jerker Andersson och Tony Evaldsson. Det hjälpte inte. Inger hamnade utanför de fem som fick flest röster och tog sig vidare till andra omgången.

– Det var kanske kostymens fel, skrattar Inger, men konstaterar att låten i alla fall blev mycket spelad i radio.

Om årets upplaga av Mello, som det numera heter i folkmun, tycker hon (som så många andra) inte.

"Sämre än någonsin!" tycker hon och hon skräder inte heller orden om den utveckling som skett med tävlingen.

– När jag växte upp var Melodifestivalen en folkrörelse som var vitaliserande för svenskt musikliv. Folk satt hemma och skrev låtar man skickade in för att eventuellt komma med.

– Nu är det ingen som längre tror att det går att komma med, hur ska man kunna tro på det när det är samma personer som sitter i greenroom år efter år?

Effekten blir snarare utarmning än vitalisering av musiklivet, menar Inger.

Hon tittar ändå på festivalen, "man måste hålla sig à jour", och har sina favoriter klara inför nästa veckas final:

– Sanna Nielsen – hon är väldigt bra! Sen tycker jag mycket om Ellen Benediktson med "Songbird" och Alcazar är väldigt proffsiga.

Finalfältets två sista bidrag utses i Lidköping i morgon. det betyder festivalyra i staden vid Vänern. Inklusive på Rörstrands Museum, där Inger numera är vd.

– Japp! Det blir massor av anslutningsjippon och här i museets café kommer vi att servera iklädda gyllene skor och guldhattar.

Och sen var det den där andra chansen för "Gråt inte" – på grund av utebliven guldkavaj.

– Jag tror jag ska överklaga faktiskt ...

Bild: Jerry Lövberg
Bild: Jerry Lövberg