Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/6

Ingen mer audition för Jonas Gardell

Efter 30 år i rampljuset har Jonas Gardell full kontroll. GP mötte en primadonna med humör som lyssnar på tanter men definitivt inte tar skit.

På en scen någonstans i Sverige pågår ett stort kramkalas, där Jonas Gardell är festens självklara nav. Publiken följer hans minsta vink, allt han gör filmas och visas i realtid på storbildsskärm.

Efter exakt 1 timme och 45 minuter, inklusive ett noga inrepeterat extranummer och en sluttablå kliver han av. Det spelar ingen roll hur mycket publiken klappar i händerna nu, Jonas Gardell är redan på väg in i duschen. I huvudet är han på hotellrummet, ensam med ett glas vin och sitt skrivande. Isolerad i sin egen tankevärld.

– På turné är det väldigt mycket så. Jag går inte ut, träffar ingen. Så åker jag ner från rummet, äter middag med teknikerna, pratar lite med dem, de är min familj. Sedan går jag upp på scen och "pow", exploderar inför 2 000 människor. Omedelbar efteråt åker jag tillbaka till hotellet, helt tyst, helt stilla och går ofta in i skrivandet igen. Jag tänker inte på föreställningen vare sig före eller efteråt.

Har du något särskilt knep?
– Nej, jag bara har den förmågan att koncentrera mig och vara närvarande i stunden.

Ett verktyg som Jonas Gardell uppenbarligen använder sig av är minutiösa förberedelser. Han vill ha kontroll och det går definitivt att reta honom.

Vi har stämt träff på Lisebergshallen två timmar före showstart, Jonas Gardell turnerar för fullt med föreställningen 30 år tillsammans. Samtidigt är han aktuell med fotoboken Bara på besök. Titlarna bildar ett motsatspar som visar på två olika sidor av Gardell och i spänningsfältet mellan dem har han finslipat sitt artisteri.

Om det ska vi tala, men Jonas Gardell är försenad. När han dyker upp är han påtagligt irriterad.

– Typiskt! säger han och himlar med ögonen.

– Jag som bokade ett extra tidigt flyg för att säkert vara i tid, så blir bilen som ska hämta mig från hotellet försenad.

I nästa stund ser han ljusare på saken.
– Det är lite bra att vara upprörd också, då kan jag använda den energin i showen. Jag gör i och för sig bäst föreställningar när jag är lite frusen och grinig och bara vill vara hemma och se på tv.

Vi sätter oss i logen som tydligen inte är den han brukar ha, dessutom är den för liten. Sedan blir stämningen ännu sämre när jag försöka skoja till det och ställa sista frågan först.

Nu summerar du dina senaste 30 år, men vad händer sen?
– Egentligen är det en av de mest förskräckliga frågor man kan ställa till en annan människa, för den är aldrig nöjd. Hur mycket man än ha gjort och uppnått måste vi alltid prestera mer för att få legitimitet i samhället. 

Det är oklart om Jonas Gardell blir sur på riktigt av frågan, eller om han använder lite klassisk härskarteknik som ett sätt att ta kommandot över intervjun. Oavsett vilket så vänder han elegant och styr in samtalet på showen.

– Det säger något om vår tids tempo och otålighet att vi hela tiden ställer frågan "och sen då". Jag har just börjat en turné och en av förutsättningarna är att jag är absolut närvarande på scenen. Jag är nämligen aldrig nervös inför en föreställning och jag tänker inte på den efteråt.

Har det alltid varit så?
– Nej, jag led länge av blamage-djävulen, du vet den där som letar upp minsta fel du gjort om natten, när du ligger vaken, oavsett hur duktig du varit.

Hur blev du fri från den?
– Jag tror att jag uppträdde alldeles för mycket för att hålla på så. Jag var tvungen att neka blamage-djävulen tillträde. Det går inte att hålla på som jag gör och fortsätta ligga vaken. Någon gång måste livet sluta vara en audition. Jag måste inte hela tiden bevisa min duglighet för rätten att få finnas.

Det betyder att du ganska snabbt kan gå över till att skriva ett par dagar mellan varven?

– Ja, jag satt och skrev nu tills jag INTE blev hämtad för att komma hit.

Jonas Gardell växlar inte bara mellan att vara författar-eremit och showig komiker, han är både en krävande perfektionist och samtidigt ödmjuk inför sin publik och lyhörd för kritik.

– Om jag skriver en bok eller ett manus är jag oerhört beroende av dialogen med redaktörer, dramaturger, regissörer, förläggare. Det var en debatt häromsistens om Jan Lööf, där det var upprört för att en förläggare ville ändra på en teckning som inte var relevant längre. Då skrev jag att den dag min förläggare inte vill ändra, ta bort och lägga till saker så ska jag byta förläggare. Det är ju deras förbannade jobb. Jag lämnar inte in "här är Guds ord", verkligen inte, det är en arbetsprocess.

Läser din man Mark dina texter?
– Nej!

Gardell skrattar och pekar på den två kilo tunga fotoboken som ligger på bordet mellan oss.
– Det blir jag som säger "Nu har vi haft den här hemma i en månad och du har ju fan inte öppnat den!" Mina barn har tittat ännu mindre i den.

Vem är din ärligaste kritiker?
– Det hoppas jag att alla de jag låter läsa är. Faran är just att de inte är det. Har man jobbat länge ihop börjar man också gilla varandra lite för mycket.

– När det gäller showerna brukar jag göra provföreställningar i småorter som Strängnäs och Katrineholm. Dels filmar jag föreställningen så att jag själv får titta, dels får publiken säga vad de tyckte efteråt. Dessutom lämnar jag ut min adress och säger skriv till mig.

Gör de det?
– Ja. Då stryker jag oftast det skämtet. Det räcker att en tant i Strängnäs inte gillade ett skämt så stryker jag. Det är ingen idé att kämpa emot, fråga inte om du inte vill veta. Jag måste ju respektera att de har tagit sig tid att skriva till mig.

Men det betyder ju inte att de har rätt?
– Jo, nästan alltid. Någon enstaka gång har de fel, men inte ofta. Tanter i Strängnäs, de har koll!

Jonas Gardell har blivit varm i kläderna och den dåliga stämningen är som bortblåst. Han visar prov på sin förmåga att slappna av inför föreställningen genom att låta oss hänga kvar och sitta med i den lilla matsalen när han och teknikerna käkar inför kvällen.

Mellan tuggorna berättar han mer om boken Bara på besök. Jonas Gardell har skrivit texter om sina yrkesverksamma decennier, men främst är det en fotobok, med massor av porträtt på Gardell, tagna av hans "hovfotograf" Stellan Herner.

Hur träffades ni?
– Det är också nästan 30 år sen. Vid första tillfället tog vi den bild som nästan blivit mest ikonisk, där jag ligger på sidan på golvet. Samma natt hade jag två drömmar om honom, i den ena dödade jag honom, i den andra älskade vi. Det berättade jag för honom, för jag tyckte att han behövde veta att något viktigt hade hänt, han hade fått ett förtroende att se mig. Jag tror att han förstod det.

Vad har han betytt för dig?
– Han har fått se mig väldigt mycket. Med åren har jag begärt att han retuscherat mig allt mindre. Kolla på omslaget, för mig är det en åldrad aktör. Jag är den som försvarar varenda fåra. I början var jag ju vacker, vilket jag såklart inte kunde uppskatta då, men på samma sätt måste jag acceptera att så här ser jag ut nu.

Till slut pratar vi trots allt lite om framtiden och den där romanen han jobbar på.
– Den har ingen titel än. Jag har prövat med ett antal titlar, men jag vet att de inte är rätt.

Kommer den sist, titeln?
– Ofta. Titlar är jätteviktiga för mig. Någonting i mig säger att nästa roman inte ska ha någon titel. Det är jättekonstigt, jag kan inte förklara det, men att jag tänker så betyder någonting i förståelsen av boken. Det här är ingen liten skitbok, förstår du. Fanken vad jag ska kämpa med den. Jag vet inte om den blir färdig, men jag ska försöka.

Hur ser du på dina kommande 30 år?
– Min enda egentliga dröm i livet är något jag inte kan påverka så mycket, det är att bli gammal, få barnbarn. En enkel dröm om att få hänga kvar, för jag tycker det är väldigt roligt. Att inte få cancer redan nu, demens som morsan hade, eller ALS som pappa fick i min ålder. Jag håller tummarna för att jag ska slippa det. Det vore en nåd.

Så viftar Jonas Gardell vänligt iväg oss. Det är bara 30 minuter kvar innan ridån går upp. Nu ska han snacka lite skit med teknikerna innan det är dags att explodera igen.