Somliga författarskap fortsätter att insistera, som österrikiska Ingeborg Bachmanns som nu knackar på dörren. Hon dog i en brand-olycka i Rom 1973 och hade då en tjugoårig författarkarriär som hyllad lyriker, novellist, essäist och radiodramatiker bakom sig, men vad är väl fyra decennier?
Omständigheterna var mycket speciella för den unga Bachmann. När hon debuterade var det österrikisk efterkrigstid och man söker efter en ny litteratur som var viss om det mörka förflutna (Anschlusstiden), men som också skrev sig framåt, som letar efter stjärntecken för nya färder. Redan titlarna på Bachmanns två diktsamlingar omfattar detta tidspann – Die gestundete Zeit (1953) och Anrufung des grossen Bären (1956). Den uppskjutna tiden och Åkallan av Stora Björn. Hos Bachmann fanns viktigt nog ny röst med nästan brådmogen sammansättning och komplikation. Hon hade då redan disputerat på en avhandling i Wien om Martin Heidegger, i den staden träffade hon också Paul Celan, vilket fick en komplicerad kärleksrelation som följd.
Själv mötte jag Bachmanns poesi först 1977 i Johannes Edfelts fina volym Bröd och salt. Linda Östergaard översatte Bachmanns postumt utgivna roman Malina för några år sedan liksom den brännande brevväxlingen mellan henne och Celan där misstro växlar med åtrå och allt mynnar ut i förbittrad klarsyn.
NU KNACKAR INGEBORG Bachmann på dörren igen med Östergaards översättning av samlade dikter i en svensk volym: Vandra, tanke. Jag jämför med Edfelts tolkningar förstås och finner nu ett ledigare tonfall och mjukare vändingar. En mycket varsam och trovärdig översättning av en universell poet! Edfelts tidigare tolkning var beroende av den expressionism som också vad hans egen ungdomslitteratur.
JAG FÖRBLUFFAS ÅTERIGEN av den unga Bachmans integritet och lugna diktion. Jag funderar på vad det är som är den hemliga ljuskällan. Kanske just hennes förmåga att vara så klar och likväl hemlighetsfull. Förklaring och gåta på en gång. Det rensar mystiken från mysticism. Ingeborg Bachmann talar i en karg och avklarnad värld men viktigt nog om att vara på väg. Här finns vattenfärder som man kanske kan längta till i ett inskränkt Österrike under fyrtio- och femtiotalen (Bachmanns far var skolnazist).
Böhmen ligger vid havet, heter en av hennes mest berömda sena dikter. Själv återkommer jag jämt till den vaksamma Utfärd, nu i Östergaards vackra tolkning. Bachmanns dikter handlar om att bege sig bort under vanskliga omständigheter. Det gör att man kan läsa dem närsomhelst och kanske också varsomhelst. De får ett sådant drag av tidlöshet, i synnerhet som människor alltid kommer att bege sig bort och över vatten. Längtan definieras ofta resa. Är vi i forntid, medeltid, nutid, annan tid? På något vis hakar Bachmanns dikter nu fast i den globala migrationens tid.
Efter en som ville lära sig att frukta
och lämnade landet, floden och sjön
räknar jag spåren och andetags-molnen,
för vinden kommer nog att sopa undan dem!
Räkna och tänk efter – de påminner om många.
Ödeslotter, odysséer, alla är de lika.
Han fick dock veta att där lammen betar
står det redan vargar med fixstjärnblickar.
Så börjar en dikt med den där skuggningen av legend. Det finns alltid gåtor på vägen. Gammaldags? Vad är Babel och vad är Judéen? Bachmanns dikter blir ett slags tidsfångare, de fångar upp den tid som en gång sköts upp. Där tror jag till och med att hemligheten med all verkligt stark litteratur märks. Den beror av ett tempus inom sig som inte är linjärt. Det som skrivs har i stället sin framtid i ett kommer att ha varit. En framtida förflutenhet, vilket också rymmer en betydande fantasi. Den uppskjutna tiden. Så nu knackar Ingeborg Bachmann på dörren. Bäst att öppna.
