Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Lagstiftningen väcker frågor av den sort som får politiker att ducka och debatten att gå i spinn.

Inga-Lisa Sangregorio | Den sista friheten

Att avbryta en livsuppehållande behandling är lagligt i Sverige, men aktiv dödshjälp förbjudet. I nya boken Den sista friheten förespråkar Inga-Lisa Sangregorio en tredje väg som praktiseras av flera delstater i USA. Hon lyckas övertyga Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Den sista friheten

Fri Tanke

Att sätta samman ord som död och självvald i samma mening är ett tilltag som kräver allt man har av varsamhet och eftertanke. När jag tänker på det jag lärde mig i linneförrådet på Lillhagens sjukhus där jag, som vikarierande vårdare, för första gången mötte de som talade om döden som en räddning känner jag starkt motstånd mot att prata om självmord som fria val. Var det inte oftare känslan av att inga val fanns kvar som fick döden att framstå som den enda utvägen? För den som är döende i en plågsam sjukdom sätts frågan om den självvalda döden förstås i ett annat ljus.

Hur länge och till vilket pris ska livet upprätthållas? I dag när det finns vetenskap och medicinsk teknik som gör det möjligt att in i det längsta skjuta upp döden ställs vi inför dilemman som äldre generationer aldrig kom i närheten av. I Belgien och Nederländerna är lagarna så liberala att också minderåriga och psykiskt sjuka kan få läkarhjälp att dö. I Schweiz finns självmordsklinikerna som erbjuder smärtfri död och stilla avsked. Här hemma är aktiv dödshjälp fortfarande lika kriminellt som när journalisten Berit Hedeby hjälpte en sjuk kollega att dö och dömdes till fängelse i slutet på sjuttiotalet.

Att avbryta behandling är lagligt, så också det som kallas terminal sedering vilket innebär att patienten sövs ned och inte längre ges vätska och näring tills döden inträder. Fast den läkare som går steget längre och på patientens egen begäran skriver ut ett dödligt medel kommer att begå ett brott.

Lagstiftningen väcker frågor av den sort som får politiker att ducka och debatten att gå i spinn. Om den palliativa vården aldrig kan bli så god som den skulle behöva vara för att ta hand om det största lidandet, om nedsövning och smärtlindring inte räcker till, hur ska då hjälpen till död utformas? I en av vårens skarpaste debattböcker, Den sista friheten, lägger journalisten och författaren Inga-Lisa Sangregorio fram ett förslag som hon vill se infört i Sverige.

Modellen som har praktiserats i delstaten Oregon i sjutton år, och på senare år också i flera andra delstater, skiljer sig från aktiv dödshjälp – eutanasi. Den läkare som agerar enligt Oregon-modellen kommer inte själv att utföra den dödande handlingen. Vad hen i stället gör är att skriva ut ett starkt sömnmedel, som patienten själv tar – eller inte tar – när hen så vill.

Att beslutet att dö är så entydigt och konfliktfritt, som det ibland beskrivs när dödshjälp förespråkas kan jag känna mig tveksam till. Av de 105 personer som dog av det dödliga medlet i Oregon 2014 är det förstås omöjligt att säga hur många som agerade av grumliga skäl, ensamma, ångestdrivna, övermannade av skuld eller pressad av andra och hur många som dog en försonad, stilla död, omgiven av älskade människor.

Vad som ändå talar för Oregon-modellen är att den är så restriktiv att riskerna minimeras. De som kan komma ifråga är bara psykiskt friska som befinner sig i slutskedet av en dödlig sjukdom som väntas leda till döden inom ett halvårs tid. Att vården redan rör sig i en gråzon när det gäller passiv dödshjälp stärker Sangregorios argumentation Om en läkare redan idag har rätt att avbryta livsuppehållande behandling kan steget till den kontrollerade Oregonmodellen inte vara långt.

Ytterst är det en fråga om tid och makt, menar Sangregorio. Hur länge ska patienter tvingas lida? Vem ges makt att ta beslutet?

Nedkokad till dessa två frågor blir dödshjälpsfrågan så konkret och hanterlig som den kan bli. Häri ligger styrkan i Den sista friheten. I en debatt som svämmar över av dödsskräcksdriven argumentation kommer Inga-Lisa Sangregorio med saklighet och fakta, väl grundad i den egna sjukdomserfarenheten.

Jag som länge har varit ambivalent i dödshjälpsfrågan får skäl att skärskåda min försiktighet och landar efterhand i samma slutsats som författaren. Ja, som ett svar på ett dilemma, som ställer samtliga livsfrågor på sin spets tycks Oregonmodellen vara det bästa vi har att tillgå nu. Samtidigt blir jag allt mer övertygad om hur viktigt det är med debatt som släpper in inte bara polemik utan också ambivalensen.

Bland dödshjälpskritiker talas om det sluttande planet där ett steg i en riktning kan starta en katastrofutveckling. Vad är det som hindrar att den billiga dödshjälpen inte blir en ersättning för den dyra palliativa vården? Inga-Lisa Sangregorio avskriver riskerna och pekar på att det, trots att antalet fall av dödshjälp har ökat, fortfarande är väldigt få som utnyttjat rätten. Själv tänker jag att vi oavsett statistiken har alla skäl att vara vaksamma på de glidningar i människosyn, som kan komma när gränser ritas om.

Vad är ett värdigt liv, en värdig död? När det gäller den patientgrupp som kan komma ifråga för Oregonmodellen är svaret enkelt; här handlar det bara om att slippa en sista tid av outhärdligt lidande. Samtidigt kan man inte bortse från att en skur av nya frågor kommer att följa om vi får en lagändring. När blir frågan om ett värdigt liv en fråga om funktionsduglighet? Vad är barmhärtighet och hur långt kan den sträcka sig innan den blir farlig? Ska den inkludera barn? Psykiskt sjuka? Någon jag mötte i ett linneförråd på ett psykiatriskt sjukhus för 30 år sedan?

Den dag den sortens frågor börjar debatteras vill jag hålla hårt i min ambivalens. Det är min övertygelse att den kommer att behövas.