Den som tror på skapande genom inspiration kan läsa Edgar Allan Poes essä The Philosophy of Composition (1846) där han vill vederlägga allt vad konstnärlig spontanitet heter och ersätta den med en metodisk och matematisk kontroll av varje ord. Motsatsen fanns förstås i surrealisternas hyllning av automatisk skrift och slumpens spel.
Motsatserna till trots finns faktiskt korsningar. Ta exempelvis surrealistidolen Raymond Roussel vars tvångsneuroser skapade artificiella afrikanska berättelser ur rena ordlekar. En annan mötesplats hittar jag i en liten postum bok av den svensk-estniske författaren Ilmar Laaban (1921-2000). Den heter Palingarderomb och innehåller Laabans palindromer - alltså enradingar som kan läsas både från vänster och höger i spegelvändning. Varför skriver man sådana - av ett sorts masochistiskt tvång eller pur språklig leklycka? Både och skulle jag tro: "A man, a plan, a canal: Panama." Andra löser ju korsord som vore det en livförsäkring.
Tekniken är gammal som kabbalisterna och snarlik anagrammet där ett ord döljer ett annat i omkastningen av bokstäverna. Som när Ilmar Laaban blir "Banal amiral." Kung Louis XIII hade till och med en officiell anagrammist i sin tjänst. Det behöver inte vår dyslektiske regent. Den store språkvetaren Ferdinand de Saussure spekulerade i en hel bok om grekiska anagram. I Sverige var Gunnar Ekelöf bra på lek med eget namn i En Mölna-elegi.
Palindromet är som regel en kortare utsaga och hos Ilmar Laaban frustar de spasmodiskt som spionkrypton från världens hemliga sidor. De kan låta fornnordiska som runor eller vara bekräftande av knyckig oro: "Aj, lokal erotomani gav vaginamotor elak olja!" Den hade surrealisterna nog gillat. Bättre är dock: "Vilsna kärlek - kelräkans liv" eller "Retsinagrova rosor av organister" eller "Lev i vårglad dal, grå vivel!" Så går Laaban på som "retroworter".
Detta är förstås nonsens i allra renaste form, men den språkliga meningen gör ändå ett avtryck: "Gräv i lata liv, ärg!". Laaban pressar leken mot kalkylen och utvinner dåraktigheten. Palindromet är så betraktat en sats som man alltid läser två gånger fast man bara läser den en gång.
Ilmar Laaban är förstås mycket välbekant med den surrealistiska trollerilådan, men tonen och energin i den här gestikulerande lilla boken vittnar snarast om en helt okänd förbindelse mellan språkneurotikern Raymond Roussel och crazy-kungen Povel Ramel.
