Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Emma Svensson, aktuell med bildutställningen Ikoner som visas på Gothia Towers The Gallery fram till den 2 maj. En av bilderna på uställningen är Kungen. Jonas, 24 år.

Ikonbilder utmanar idealen

Nu visas bildutställningen Ikoner på Gothia Towers i Göteborg. 21 porträtt av personer med Downs syndrom, fotograferade av Emma Svensson.

Utställningen är ett samarbete mellan Emma Svensson, Glada Hudik-teatern, scenograferna Linda Sandberg och Helena Andersson samt Fotografiska. Varje bild är ett porträtt där den fotograferade gestaltar en ikon av något slag, som Drottningen, Prima Ballerinan, Divan, Superhjälten, Tronarvingen och så vidare.
Berätta om idén!
– Jag blev kontaktad när det redan fanns en tydlig idé på vad man ville göra, och jag älskade projektet och hoppade på direkt. Jag tycker det är ett viktigt projekt som synliggör en grupp människor på ett sätt vi inte är vana vid att se dem, säger Emma Svensson.
Varför ville ni göra just ikonbilder?
– För att utmana gamla ideal, väcka frågor och uppmärksamhet kring en grupp människor som aldrig får vara ikoner annars. För att sätta dessa människor i ett nytt perspektiv och få betraktaren att utmana sin föreställning om vad en ikon är och kan vara.
Hur gick ni till väga när ni skapade bilderna, som är iscensatta med stor detaljrikedom, kläder och rekvisita?
– Det var en väldigt rolig process där vi först diskuterade vilka ikoner vi ville göra och varför. Vi ville vara säkra på att både vi och de som var med på bild var bekväma och kunde stå för budskapet bilden förmedlade. Sedan skissade jag på miljöer och sammanhang och scenograferna Helena och Linda på kostym, mask och rekvisita.
Vilka reaktioner har bilderna fått, utställningen har ju turnerat runt efter premiären på Fotografiska i Stockholm förra våren?
– Överväldigande, fantastiska reaktioner! På invigningen så grät vi alla. Modellerna (som var så stolta), teamet, besökarna, familjerna till våra modeller. Den har väckt starka känslor och reaktioner, något som jag som fotograf tycker är extra kul.
Vad fick du för nya erfarenheter under arbetet med bilderna?
– Massor! Framför allt fick man en kärleksboost varenda dag man fotograferade. Modellerna var så himla härliga, glada, stolta och kärleksfulla. Framför allt så inser man att personer som har Downs syndrom är som du och jag för det mesta och det vill vi få fram med det här projektet. Att vi inte är så himla olika varandra.
Jämställdhet är viktigt i ditt arbete som fotograf. Hur vill du påverka?

– Jag har som livsmål att göra skillnad i fotovärlden på något sätt. Jag vill göra vad jag kan. Det gäller hur jag behandlar kollegor i branschen, att förändra gamla maktstrukturer och om vilka jag fotograferar.
Ett annat av dina uppmärksammade fotoprojekt är utställningen I kroppen min, där du följde Kristian Gidlund. Vad betydde det för dig?
– När man får veta att en av ens bästa vänner, som är lika ung som man själv, kommer gå bort i obotlig cancer, då vill man göra någonting. Det svåra med det projektet var att inte vara för känslomässigt involverad. Jag tror jag var lite distanserad när jag fotograferade. För att orka. Jag trodde kanske jag bearbetade något genom att göra projektet men jag tror att jag istället flydde. Jag tror fortfarande jag befinner mig i flykt. Jag kan inte titta på bilderna och verkligen ta in dem. Jag har aldrig kunnat det. Det är fortfarande för nära och för sorgligt.