Britt Ignell, utbildad på Valand och verksam som konstnär i ett kvarts sekel har fram till 17 oktober utställningen Reminiscens på Galleri Aveny. På sin hemsida ger hon läsaren/betraktaren ett par synonymer till begreppet reminiscens. Hon radar upp orden: erinring, svagt minne, ofullständig minnesbild, hågkomst, oavsiktligt lån från konstnärligt verk, lämning, spår, kvarleva. Med dessa ledord i bakhuvudet träder de märkliga verken tydligare fram ur de vita väggarna, som just ett slags spår, antydningar. Deras vaga samhörighet, främst manifesterad i form och material (gjuten plast), blir mer angeläget.
De få orden som en kortfattat handledning in i utställningen hade jag alltså gärna önskat få ta del av också på galleriet, där man får ytterst knapphändig information och där galleristen håller sig i bakgrunden. Det är synd, för utställningen bär på en lågmäld och dubbel spänning, man får impulser att utforska men också att bara stanna upp. Vila.
Det jag uppskattar mest med Ignells stilsäkra och strama skulpturer är deras gåtfullhet, en karaktärisering som inte ska begripas som att de är tysta eller låsta, de är tvärtom mycket öppna. Här erbjuds ett sparsmakat skulpturlandskap som alla kan finna sin egen väg in i eftersom verken inte pådyvlar en tolkning. Två skulpturer skiljer sig från majoriteten, kedjorna som hänger ner från taket men som tack vare sin milda och skenbart lena struktur och gästvänliga drapering inte känns hotande. Sedan är det raden av små mänskliga figurer, uppradade i olika rörliga positioner på en rak horisontell linje som pryder den högra väggen. Den senare märker ut sig i rummet också då figurernas färg är mörkare och just avbildar något vi kan peka ut som igenkännbart. För mig är de mänskliga figurerna dock alltför lika sådana som kan köpas i presentaffärer för att kännas helt lyckad.
Övriga skulpturer som fästs på väggarna i ett oregelbundet mönster får mig att tänka på både hav, rymd, celler, snö, smärta, kärlek och blad. På det organiska, levande, på allting och ingenting, på min barndomsträdgård men också på att simma under vattnet. "En ofullständig minnesbild" som gör sig påmind således och med det också vetskapen om att allt kan vi inte få svar på. Ignell är tacksamt ödmjuk inför att vi inte kan rama in och definiera varenda känsla eller kunskap, i alla fall inte omedelbart, vi kan leva med dem ändå. Det är en skarp iakttagelse i en värld där kontrollhetsen styr både produktionsapparaten och individen, faktiskt nästan revolutionär. Det är kanske just också till konsten vi ska vända oss för att få den berättelsen förtäljd utan pekpinnar och istället med sinnlighetens verktyg.
