Idag får Bartoli en miljon av kungen

Cecilia Bartoli är mezzosopran, en av de riktigt stora sångarna i världen, med en teknik och en dramatisk nerv i uttrycket som knappast låter sig överträffas, men också en forskare och upptäcktsresande i musikens historia. Likt en arkeolog har hon grävt sig ner i arkiven och kommit upp i ljuset igen med häpnadsväckande fynd – musik som glömts, musik som förbjudits, tonsättare som avfärdats eller bara hanterats slentrianmässigt.

Av detta har hon sedan gjort skivor som till skivbolagets häpnad sålt i för genren enorma upplagor.

Att detta trollerinummer fungerat har hon i hög grad den gamle venetianen Antonio Vivaldi att tacka för. Bartoli påminde för snart tjugo år sedan den breda musikvärlden om att tonsättaren inte bara komponerade De fyra årstiderna och ett antal andra konserter och orkesterverk, utan också skrev fina operor.

Framgången med Vivaldis förbisedda musik gav henne kraft och utrymme att fortsätta på samma spår, gräva sig vidare bland de spröda partituren en gång nedpräntade av Christoph Willibald Gluck, den baktalade Antonio Salieri och andra.

I Zürich, som kommit att bli Bartolis andra hemstad efter Rom, fick hon upp ett spår hon inte kunde motstå: religiös vokal musik med en misstänkt hög halt av sensualitet, passion och drama. Det rörde sig om musik från en tid, tidigt 1700-tal, då den kyrkliga makten förbjudit operan som omoralisk och fördärvlig. Men tidens upphovsmän rundade Vatikanens förbud genom att använda sakrala och bibliska motiv och kastratsångare, män, som sjöng de kvinnliga rollerna. Publiken, inklusive många operaälskande kardinaler, visste ändå vad det handlade om.

Bartolis version, skivan Opera proibita, blev en stor framgång och sålde också den i flera hundra tusen exemplar.

"Jag har aldrig haft en hetare story i mina händer," berättade Cecilia Bartoli när jag intervjuade henne i Rom vid skivreleasen.

Senare har hon också hyllat en av sina hjältinnor, den franska 1800-talssångerskan Maria Malibran, med en skiva. Det programmet framförde Bartoli för övrigt i Göteborgs konserthus 2009.

Inget av detta hade blivit verklighet, och publiken hade knappast varit med på noterna, om Bartoli inte först etablerat sig som en förstklassig sångerska med särskild känsla för Mozart och Rossini, vars Askungen hon gjorde till sitt paradnummer i karriärens början. Hon har dem fortfarande på programmet när hon ger konserter. I juni framför hon till exempel sånger av dem tillsammans med pianisten Martha Argerich i Lugano i Schweiz.

Hennes kontroll över den romantiska musikens vindlande koloraturer, drillar och snabba löpningar har inte blivit sämre sedan dess.

Delvis är grävandet resultatet av att hon behövde mer att sätta tänderna i; utbudet för mezzosopraner är inte outtömligt. Bartoli har ofta också gett utryck för en sorg över att hon inte hittat samtida kompositörer som kunnat skriva för henne.

Hon har fått vara sin egen musa.

Få operakännare hade nog anat att hon 2013 med stor framgång skulle sjunga Vincenzo Bellinis omvittnad svåra och dystra opera Norma. Den framför hon i augusti i år i Edinburgh, för att sedan i Salzburg sjunga rollen som Maria i Leonard Bernsteins och Stephen Sondheims West side story.

Tidigare i juni fyllde Cecilia Bartoli 50 år. Även om hon vet att vårda sin röst, så håller den inte för evigt. När jag mötte henne vid det senaste Göteborgsbesöket sa hon att hon fortsätter tills rösten säger ifrån.

Och på frågan om livet efter sången:

"Många undrar om jag skall arbeta som pedagog, men jag tvivlar på att jag har tålamodet. Inte alla har gåvan att lära ut. Jag tror en del stora musiker och artister gör det som en sista anhalt, en sista strand."

Läs mer: Max Martin får också Polarpriset i dag

Krönika, Jan Andersson:Ingen kan visa upp sådana resultat som Max Martin

Ulf Johanson