Ida Linde | Norrut åker man för att dö

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Han kör en blå Volvo 240 med tonade rutor och raggartärningar. Han ser ut som någon som skulle kunna slå ned farsan, orakad med svart bakåtkammat hår. Han stolpar rakt in i hennes hus och ber om kaffe, tar en skitig kopp, pulver och varmvatten direkt ur kranen. Askar på golvet. En hemmagjord tatuering på handloven. Han är körd sen födseln, hon är polis.

Han sticker in ett finger i henne och de har sex mot väggen i skafferiet. På sidan tio. Wow, tänker jag, detta är bra!

Det är Norrland, det är lynxen och bildekaler med texten Låt Norrland avgöra skoterfrågan. Det är Västerbottens alla trähus och Stockholm är fult.

ANNONS

I Norrlandspodden pratar Sofia Mirjamsdotter och Po Tidholm om fördomarna kring Norrland. För mig är Norrland bra musik, att ha en identitet, att ha något att åka hem till, ett lugn, ett djup. Det är inte direkt som en ointressant förort norr om Stockholm.

Ida Linde försätter oss mitt i en roadmovie, de skjuter folk på macken redan på sidan tretton. Men sedan lämnar hon det sexande paret som skjuter folk. Varför? Det som började så bra, så rått, så sexigt. Jag såg hela tiden framför mig Carrie och Brody från Homeland och deras våldsamma sex på sjaskiga motellrum.

Det här hade alla möjligheter att bli en fantastisk roman om åtrå, sex och våld men så bidde det ett slags novellsamling. En mycket välskriven novellsamling, alldeles för välskriven.

Om att skala potatis: Långsamt kom det gyllene fram i en sorts förvåning inför världen. Och: hon kände hur orättvisan blivit en kniv som petade på hennes människokärlek.

Det är för duktigt. Så där skriver bara en skrivskolelev. Eller den duktigaste tjejen i klassen. Och mycket riktigt, Ida Linde jobbar på Nordens författarskola på Biskops Arnö.

ANNONS