Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Ibland stämmer allt – som i ett andetag

Marie Lundquist tar en konstnärlig, men sällan en social eller existentiell risk med sin nya diktsamling, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Diktsamling

Marie Lundquist
Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det
Albert Bonniers förlag

Att ta en konstnärlig risk är inte detsamma som den en hjärnkirurg tar under en svår operation; eller en polis i hälarna på rånare, en brandman på väg in i ett brinnande hus. Konstnären riskerar misslyckanden givetvis; tvivelaktiga böcker, medelmåttiga bilder, brister i kommunikationen. Svackor i prestigen. Men det är också allt. Konst är på liv och död främst i diktaturstater, här är den en mer ombonad sysselsättning. Det kan finnas skäl att minnas detta, och ha blick för proportionerna, speciellt i vår tid med dess yvigt retoriska svansföring, överord och överdrifter.

Marie Lundquist tar en konstnärlig, men sällan en social eller existentiell risk med sin nya samling Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. Titeln återkommer i boken, inte som en del ur ett dikt, utan som en upprepad färdig sådan. Boken består av korta täta definitioner av poesi, och alla börjar just ”Dikten är…”

Och hur definieras dikten, sida efter sida? Blandat och spretigt. ”Dikten är ett altare av vulkaniserat språk.” ”Dikten kupar handen över en blå resonans”.  Detta är mest skönspråk, och orden riskerar att buklanda i pekoralet. Typen korta utsagor är ju för övrigt egentligen aforismens, tänkespråkets, om än här utan de sistnämnas ofta cyniska iakttagelser av vår tvivelaktiga moraliska vandel. Trots den skillnaden finns ett gemensamt problem; att kunna övertyga med bara några rader. Det mycket komprimerade blir lätt det väldigt slutna.

Naturligtvis finns här saker jag gillar, ett slags humor: ”Dikten är en skelögd ängel/som genomskådar tron”. Marie Lundquist är en skarpögd poet, men inte en unik, i betydelsen en icke tidigare förekommande, och ibland påminner hennes korta lyriska ställningstaganden om Bruno K. Öijers Confetti-svit i samlingen Giljotin från 1981. Öijers motivkretsar är där dock betydligt bredare. Lundquists självpåtagna begränsning, definitionerna, stramar stundom hårt.

Fast ibland stämmer allt, som i ett enda fritt andetag: ”Dikten öppnar fosforgraven/där de döda sover utan ansikten/blåser på deras ben.” Förgängelse och trots. Eller: ”Dikten är katten som döden spottar efter”. Eller:  " Dikten förvandlar pappret/till träd igen." 

Man bör läsa denna bok i bit i taget, för att undvika fastna i det monotona och riskera bli tondöv av det. Sin prestige som bra poet mister Lundquist inte, trots denna mycket ojämna bok.