Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ian Rankin | Helgon eller syndare

Ian Rankin | Helgon eller syndare

I Ian Rankins nya roman Helgon eller syndare får huvudpersonen problem med moraliska skuggor ur det förflutna. Carl Erland Andersson konstaterar att författaren behöver John Rebus för nästa bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Kriminalroman

Kriminalroman

Ian Rankin

Helgon eller syndare

Översättning Ulf Gyllenhak

Forum

Salongsbödlarna, kallade kritikern Bo Lundin en gång de detektiver och snutar som i kriminalromaner tar lagen i egna händer och knådar den till ett beläte att privat tillbedja. Kraven på rättssäkerhet och ett förfarande enligt reglerna ses då som byråkratiskt strunt, medan hjälten rusar trapporna ner för att rensa stan. Ett tag skrevs detta tydligt – för en Mike Hammer eller en Poirot var trixandet med rättvisan en självklarhet – senare tonades tendensen undan till en biton. En blinkning mot läsaren som anser att öga-för-öga-tand-för-tand-moralen i vissa med tiden rätt många fall kan vara berättigad.

I vår tid med internet som brutal avslöjare av den alltför mänskliga lynchningsmentaliteten blir tendensen knivskarp. Så fort media braskande rapporterar om anklagade som friats på grund av brist på bevis reser sig en större menighet likt en enda man och ropar om tidernas förfall. Ja, saknas bevis kan väl hjälten plantera dem i stället?

I Ian Rankins nya deckare om John Rebus, den ibland lite slirande – självsvåldig, kallas det med ett finare uttryck – snuten i Edinburgh, tas problemet på allvar. När Rebus var ung polis ingick han i en grupp äldre snutar som kallade sig Helgonen, en mycket grabbig krets gående sina egna vägar i försvaret av civilisationen. Misshandel av häktade var där inte helt fel. Att placera knark i fickorna på någon man inte gillade ansågs en god strategi. Att medvetet sjabbla med utredningsmaterial var ett tvingande måste då det gällde att skydda en viktig kontakt (om än också mördare). Bokstavligen spottade man i en manlig rit på lagboken.

Även om berättelsen påpekar att Rebus tillhörde de mer oskyldiga har dessa erfarenheter färgat av sig, och det förflutna är honom nu i hälarna. En internutredare har tagit upp ett gammalt fall där blodlukten från Helgonens bravader ännu kan förnimmas, och Rebus tvingas stå till hans tjänst. Hur långt sträcker sig Rebus lojaliteter med sina gamla lärare, nu sjuka eller pensionerade eller i full karriär på andra områden?

Ian Rankin är en god berättare, har alltid varit, men nog tycker jag han låter John Rebus moraliskt sett komma väl lätt undan. En förvisso befläckad hjälte, men bara på ytterrocken. Rankin behöver ju honom för nästa roman.