Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ian Rankin: Exit music

I sina böcker om John Rebus har Ian Rankin speglat ett Skottland i förvandling, men med Exit music tar det slut när pensionen närmar sig för Edinburghkommissarien.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Efter tjugo år sluter Ian Rankin sin ambitiösa John Rebus-svit med bok nummer 17 Exit music (titeln är lånad från en sång av Steve Lindsay), som inleds med att en rysk poet hittas mördad i Edinburgh. Det är tio dagar kvar till Rebus pension. Ingen sörjer detta, allra minst befälen som är glada över att bli av med den obstinate, självdestruktive kommissarien. Inte heller Rebus enda vän kollegan Siobhan Clarke är direkt ledsen över att äntligen få stiga fram ur sin mentors skugga. Hon räknar, krasst uttryckt, med att ta över Rebus jobb.
Rankins romaner har i likhet med Rebus blivit bittrare med åren. Det verkar helt utsiktslös att Exit music skulle avslutas med guldklocka och tårtkalas. Lika osannolikt är det att romanfiguren skulle kunna bli en harmonisk pensionerad polis av Van Veeteren-snitt, en rutinerad räv att anlita på frilansbasis när utredningar kört fast. John Rebus sista sång måste rimligtvis vara en vemodig blues.
I Rebus's Scotland - A personal journey (Orion Books, 2005) berättar Rankin om sitt författarskap och erkänner att han inte vet så mycket om polisarbete i praktiken, däremot vad det innebär att vara besatt av sitt arbete. Han berättar om Edinburgh, om sin uppväxt i den lilla byn Cardenden, i regionen Fife, östra Skottland. Rankin föddes 1960. Tack vare ett brinnande musikintresse fångades han av punkrörelsen på det sena 1970-talet. Han startade ett ett fanzine med Sniffin' Glue som förebild. Med stärkt självförtroende vågade han ta steget att försöka försörja sig på skrivandet.
Jag är född samma år som Rankin, har en snarlik punkfanzinebakgrund och kan därmed enkelt identifiera mig med författaren, till exempel i alla hans musikreferenser som varit en röd tråd genom hela sviten. I den satiriska tidskriften Private Eye hävdades det att namndroppningen av artister och låttitlar främst fyller funktionen att Rankin skall kunna dra av sin skivsamling i deklarationen, men naturligtvis kan musiksmaken säga en del om en människa. Den allmänt konservative Rebus har inget till övers för modern pop och rock, möjligen går The Cure an, utan lyssnar på klassikerna: Zappa, Bowie, Van Morrison, Tom Waits, Stones. Helst på vinyl eftersom han inte gillar cd-skivor (för små omslag, inga ordentliga texthäften) och bara har vaga begrepp om vad en I pod är för något. De nyare banden, företrädesvis skotska, får Rankin in i romanerna genom att redogöra för Siobhans musikpreferenser.
Hos Rankin är Edinburgh alltid i centrum, han har speglat stadens förvandling under två decennier. De rika har fått det bättre, i stadens välmående delar. Skrytbyggen, till exempel den nya parlamentsbyggnaden har uppförts. Bankerna tjänar storkovan. Fattiga medborgare, arbetslösa och invandrare har förpassats till hyreskaserner i hopplöshetens förorter.
I Exit music handlar det också om förändringar av mindre art, som detta att det numera är rökfritt på Oxford Bar och alla andra pubar. Ett nog så stort problem för Rebus vars enda intressen, utöver musiken, är arbetet, maltwhisky, "a pint of bitter" och cigaretter.
Samhällskritiken har blivit vassare för varje roman. Det har bland annat handlat om den skandalösa behandlingen av flyktingar som lyckas ta sig till Storbritannien. I I de dödas namn väver Rankin skickligt samman fiktion med verklighet när han skildrar kravallerna som uppstod i samband med G8-mötet i Gleneagles i juli 2005. I Exit music har det bisarra giftmordet i London på den ryske spionen Alexandr Litvinenko en viss betydelse i handlingen. Ett av romanens huvudspår rör att skotska nationalistpartiet lierat sig med rika ryska affärsmän (vad som helst är bättre än engelsmän), redo att investera i Skottland.
Eftersom det är sista romanen är ett par slutuppgörelser oundvikliga. Mellan Rebus och Siobhan, mellan Rebus och den gäckande gangstern Big Ger Cafferty (motsvarigheten till Sherlock Holmes ärkefiende professor Moriarty). Den uppgörelsen borde sluta i ond bråd död, men eftersom Rankin är oförutsägbar kan man även tänka sig någon form av försoning: i de senaste böckerna har Rankin allt tydligare pekat på de slående likheterna mellan kommissarien och gangstern.
Vägen fram mot dessa klimax är snårig kriminalroman när den är som bäst. Författaren håller igång flera historier samtidigt, han låter oss snabbt ana någon form av konspiration, men ledtrådarna pekar åt vitt skilda håll. Han låter Siobhan Clarke ta mer plats än vanligt när John Rebus i vanlig ordning blir avstängd från sin tjänst och han tar med oss på en initierad resa genom Edinburgh, både till skumma bakgator och till lyxhotellet The Caledonian, där de ryska affärsmännen, bankchefer och höga politiker håller till.
Vem är mördaren? Mordet på den ryske poeten får sin lösning, den är inte busenkel att lista ut i förväg, men "whodunnit?" är inte den stora frågan för oss läsare att grunna på i Exit music utan: Kommer John Rebus att överleva sitt sista fall?

Fotnot.