Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ian Rankin: Doors open

Ian Rankin berättar ur brottslingarnas perspektiv i nya romanen Doors open.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Efter avslutad John Rebus-svit växlar Ian Rankin in på ett mer lättsamt kriminalspår. Doors open - titeln syftar på när slutna institutioner en gång om året har öppet hus för allmänheten - är en David Mamet-influerad heist movie i bokform, alltså handlar det om en djärv och på papperet mer eller mindre ogenomförbar kupp.
Det är konstälskarna och vännerna Mike, Allan och professor Gissing som planerar att roffa åt sig åtta tavlor ur The National Gallery of Scotlands samlingar i Edinburgh. Inte för att tjäna pengar utan av ideologiska skäl: konst skall beskådas, inte ligga inlåst i lagerlokaler. För 37-årige datorsnillet Mike Mackenzie, som tjänat storkovan på mjukvara, handlar det också om lite hjärnstimulans och förströelse. Eftersom den udda trion presumtiva tjuvar är amatörer i kriminella sammanhang behöver man konsulthjälp och fastnar, dessvärre, för den hårdföre, psykiskt labile gangstern Chib Calloway.
Rankin väljer ett milt humoristiskt tonläge. Han intresserar sig i första hand för storyn, han späckar romanen med referenser, aningen svåra att hänga med i, till den skotska konsthistorien och han rör sig ovanligt mycket i Edinburghs turiststråk.
I karaktärsstudierna är Rankin inspirerad när han skriver om gangstern Chib och den vanvettigt ondskefulle Hate, som råkar vara en Hell's Angels-medlem från Haugesund (!), medan huvudpersonen Mike förblir en ganska vag figur. I de sista kapitlen stegras våldet och spänningen, med idel oväntade vändningar.
Kaxigt nog avslöjar Rankin dramats slut (det kommer att gå från värre till värst för Mike och hans kumpaner) redan i prologen, det är vägen dit som uppmanar till tankeverksamhet och spekulationer. Doors open är smart uppbyggd, men jämfört med de bästa Rebusromanerna är detta en lättviktare.