Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ian McEwan | Uppdrag Sweet Tooth

I Uppdrag Sweet Tooth smiter Ian McEwan in bakvägen i John Le Carré-land. Spännande och skickligt men aningen för mycket konstruktion, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Ian McEwan

Uppdrag Sweet Tooth

Översättning Maria Ekman

Brombergs

Ian McEwan började som jag minns det i den programmatiskt obehagliga genren, alltså beskrivande makabra händelser i en neutral ton nära fryspunkten, vilket var populärt ett tag. Det senare främst, tror jag, därför att språklig neutralitet är enkel att lära sig – inte minst på skrivarkurser – dock förrädisk, eftersom den omedelbart också avslöjar den litteräre charlatanen, stilövaren, den där inget isberg finns under den spegelblanka ytan. Ian McEwan var dock ingen bluff. Till hans styrka hör att han senare visste att förskjuta stilen, göra den rikare, mer färgstark. Ta den breda, sorgliga Försoning.

Han har därmed anslutit sig till den brittiskt högklassiga underhållningsromanen, på ett så intelligent sätt att motsättningen underhållning/seriositet blivit meningslös. Det gjorde Graham Greene före honom; eller ta de båda Amis, fadern Kingsley och sonen Martin. Eller Julian Barnes. Det är i Sverige i dag en närmast uttorkad tradition, då vår borgerlighet (dess förutsättning) förfallit till ett slags litterärt jämmer, för tillfället mest om eroderade könsroller. Men det finns anknytningar bakåt, till exempelvis Gösta Gustaf-Jansson och Alice Lyttkens, ännu läsvärda för den som prövar. Fast brittiska var de ju inte; deras något ängsliga tröghet, den arbetarförfattarna plöjde rakt igenom, förhindrade dylik spiritualitet.

Och det är väl därför den svenska borgerliga romanen egentligen aldrig riktat hämtat sig, ännu svårt kantstött av de första generationerna proletärroman.

Kanske en Ian McEwan helt enkelt haft det bättre förspänt. I sin nya roman Uppdrag Sweet Tooth dubbelexponerar han sin vitalitet med agentromanens, och smiter bakvägen in i John Le Carré-land. Det handlar om berättelser, som täckmantlar, livslögner, om halvt påhittade identiteter, där man till slut kan tveka om vilken halva man för tillfället exponerar och representerar. Också Le Carré har ju rört sig i detta landskap och nyttjat agentromanen som existentiell undersökning av identitetens hållbarhet. Vilket är mullvadens rätta jag? När börjar täckmanteln, det påhittade namnet, den fiktiva bakgrunden leva sitt eget liv?

Denna tragiska belägenhet förser Ian McEwan med element av, inte brutalt satirisk fars, men syrlig komedi, vältaligt verserad, kryddad med en och annan vulgaritet. Vi befinner oss i 70-talet, då den stappliga brittiska högdragenheten underminerades av allmän radikalism, försåtligt liderliga vanor när det gäller sex och droger, pessimistisk litteratur av misstänkt subversivt slag, samt en vänster med enorma illusioner om det goda Sovjet. I denna situation får den tjugoåriga Serena Frome arbete inom MI5, säkerhetstjänsten, en av de lägsta tjänsterna. Det är egentligen inte något speciellt med henne, som det inte är något speciellt med de flesta av oss. Men hon gillar att läsa. Detta kommer till chefernas kännedom, så hon får ett hemligt uppdrag.

För att motverka den allmänna slappheten och alla energiska vänstertendenser önskar MI5 genom stiftelsen International Freedom finansiera författare med stadigt liberala eller konservativa tendenser. Att det är säkerhetstjänsten som står bakom får författaren absolut inte veta. Detta är ingen idé tagen ur luften; Kongressen för kulturens frihet som i mitten av 50-talet samlade många svenska författare på Hotell Malmen i Stockholm var finansierad av CIA. McEwan låter Serena tänka att kanske större delen av Europas kultur ekonomiskt styrts av olika säkerhetstjänster. Hon får i uppdrag att söka locka det ideologiskt lämpliga författarämnet Tom Haley in i fållan. Han accepterar, Serena och han blir kära – och vi är inne i spegellabyrinten, den där det är svårt att skilja sitt ansikte från den tillfälliga masken.

Serena vill för Tom bekänna vad pengarna egentligen kommer från, vem hon egentligen är – en lågt stående budbärare från MI5 – men skjuter ständigt på det. Och vems täckmantel är det förresten egentligen som regerar? Finns det ytterligare ett syfte bakom chefernas krumbukter? Också Tom handlar lite dolskt, den ena historien täcker det andra, sanningen döljer andra sanningar, och Serena tänker att en av svårigheterna består i att inte lockas berätta hemligheter man inte har. McEwans roman handlar på sitt sätt om, ja, romaner, berättelser, om läsning, att skriva, lögnen som sanning och tvärtom – och där tappar jag lite intresset; konstruktionen är skicklig, spännande, underhållande, men aningen för mycket just konstruktion, byggnadsställningar. Vad återstår om man monterar ner dem?

Men glöm det, för underhållningens skull. Berättelsen är dessutom försedd med en elegant överraskning i slutkapitlet. Hos McEwan är strukturen finjusterad, i kontrast mot stackars Serena Fromes ständiga förvirring i storyns centrum. Vad jag nu mest minns är den kortroman Tom Hayley skriver, som – till de ideologiska uppdragsgivarnas förtvivlan – inte alls handlar om den liberala försoningens möjligheter, utan tvärtom är en mörk framtidsskildring av kapitalismens förfall. Den skulle jag velat läsa. Inte i stället för Uppdrag Sweet Tooth, men också.