Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingeborg Bachmann var disputerad filosof som skrev sin avhandling om Heidegger, men också poet, operalibrettist och romanförfattare. Bild: pressbild

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

I väntan på den nya mannen som aldrig kommer

Simultan blev Ingeborg Bachmanns sista bok. Ellen Mattson läser fem täta noveller om kvinnor som är hemlösa i språket och i världen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Noveller

Ingeborg Bachmann

Simultan

Översättning: Linda Östergaard

Ellerströms

Ingeborg Bachmann är en av centralfigurerna i den österrikiska litteraturen och en av de ledande i legendariska Gruppe 47 som satte tonen för den tyskspråkiga litterära efterkrigstiden. Under sitt korta liv (1926-1973) framträdde hon framför allt som poet, men arbetade vid sin död på ett större prosaverk som aldrig kom att fullbordas. Novellsamlingen Simultan från 1972 som nu utges på svenska i Linda Östergaards excellenta översättning är en av delarna i detta verk.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Brexitromanen flyter ut i kanterna

När Bachmanns roman Malina utgavs på svenska 2009 skrevs om den uppbrutna stilen och de krav den ställde på läsaren. De fem novellerna i Simultan är däremot ganska lättillgängliga, åtminstone vid första påseendet. Fem kvinnor framträder, på ytan mycket olika men förenade av sin ovilja att acceptera och sin förmåga att undkomma. Jag är medveten om att detta är en vag formulering, men så är inte heller övertydlighet det som kännetecknar Ingeborg Bachmanns texter.

Vad som också förenar huvudpersonerna är själva utgångspunkten: detta är världen efter kriget, efter nazismen och efter den frigörelse som tillåter dessa nya kvinnor att avstå från familjebildning. Nadja i titelnovellen är simultantolk som bollar med fyra språk men som när det gäller de verkligt betydelsefulla orden varken kan förstå eller göra sig förstådd. Det rastlösa arbetet och resandet är hennes livsval, medan Beatrix i Problem problem har tagit den helt motsatta vägen: hon sover sig bort från livet som hon blott tjugoårig tappat lusten för. En tredje väg representeras av Miranda i Ni saliga ögon, hon är kraftigt närsynt men förlägger hela tiden sina glasögon för att slippa se världen och människorna. Miranda och Beatrix är närmast koketterande lätta i tonen medan Nadja lever i en hård och frenetisk språkvirvel, men gemensamt finns en vägran, ett klart hörbart nej. Men också besvikelsen som detta nej växer ur. ”Först hade de trott att de efterhand som dagarna gick skulle berätta och tala om mycket, men så hade de inte blivit”, reflekterar Nadja när hon solbadar bredvid mannen som hon befinner sig på en kort semesterresa med.

LÄS MER: Njutbart och intelligent om omöjlig kärlek

Och kanske är det just denna besvikelse som är samlingens tema, en besvikelse som rör förhållandet mellan könen och möjligheten att nå fram. I den intressantaste novellen Tre vägar mot sjön är fotografen Elisabeth på kort besök i föräldrahemmet, hon vandrar i skogen och tänker över sina kärleksrelationer. Den framgångsrika Elisabeth har skapat sitt liv in i minsta beståndsdel men det hon bearbetar på sina promenader är ett tomrum, den skärningspunkt där hon gång på gång lämnas av de män hon älskar. Det är som om denna nya kvinna som Ingeborg Bachmann skriver om är så utpräglat ny att hon ännu inte har något hem i världen och därför hela tiden måste ge sig ut på nya resor, lära sig nya språk eller uppfinna nya reservutgångar. Och kanske handlar Simultan trots allt inte om flykt utan om väntan, på det Elisabeth formulerar som den ”Nye mannen”, det som för henne ännu inte existerar. Men, summerar hon, man kan ju alltid leva så vänligt och snällt som möjligt medan man väntar.