Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I skuggan av en likgiltig far

Tilmann Lahmes biografi om familjen Mann är både fängslande och högdramatisk, skriver Ellen Mattson. Det finns drag av antik tragedi i spelet mellan föräldrarna och barnen och mellan barnen sinsemellan. Samtidigt är det stora perspektivet hela tiden med.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Biografi
Tilmann Lahme
Familjen Mann
Översättning: Linda Östergaard
Albert Bonniers förlag

Om man är intresserad av Thomas Mann och hans familj har man läsmaterial för resten av livet. Denna extremt skrivbenägna klan lämnade mängder av boksidor efter sig och till det har vi allt som skrivits om dem – och som fortsätter att skrivas. Världens intresse har inte mattats, inte heller mitt eget intresse har mattats efter tjugofem års sysslande med deras liv och verk. 

För mig började det med romanen Bergtagen och med Thomas Manns dagböcker från 30-talet som man kunde köpa på bokrean någon gång kring 1990, eller så började det kanske med sonen Klaus självbiografi Vändpunkten som återutgavs ungefär vid samma tid. Hur som helst fortsätter jag med jämna mellanrum att djupdyka i allt som rör ”the amazing family”, som de kom att kallas efter flytten till USA – inte bara för att de som människor intresserar mig utan för att hela epoken gör det.

Nu kommer Tilmann Lahmes bok Familjen Mann på svenska. Den är en kronologisk redogörelse som börjar kring 1920 och år för år berättar om vad alla familjemedlemmarna har för sig. Det kan låta schematiskt men är det inte, för även om Lahmes bok inte presenterar djuplodande analyser av någon av personerna i denna stora familj sammanställer han fakta kring dem på ett sätt som ändå fördjupar bilden. Hans bok är också intressant på så vis att de alla har samma dignitet: här är familjefadern Thomas Mann, den store författaren och Nobelpristagaren, inte värd större utrymme än familjens svarta får, den av både föräldrar och syskon illa sedda mellandottern Monika.

När Lahmes bok börjar bor familjen fortfarande i den stora praktvillan i München. De charmfulla äldsta barnen Erika och Klaus påbörjar redan som tonåringar sina konstnärliga karriärer, de vad gäller charm, begåvning och föräldrakärlek mindre lyckligt lottade mellanbarnen Golo och Monika kämpar med sin skolgång, och sladdbarnen Elisabeth och Michael går ännu i kolt. Pappa Thomas försöker komma igen efter framgången med Buddenbrooks och mamma Katia måste ibland lägga in sig på sanatorium för att vila efter allt slit med den stora barnaskaran, den besvärlige mannen och hela det borgerliga familjemaskineri som till varje pris ska fås att fungera. Barnen trilskas var och en på sitt sätt, med alkohol och droger, olämpliga kärleksaffärer, dåliga betyg, nervproblem och ekonomiska vidlyftigheter som mamma Katia måste lösa. Det är en idyll med vissa förhinder men med mycken materiell bekvämlighet.

Men den stora omvälvningen kommer i och med nazismens framväxt, och emigrationen som äger rum omedelbart våren 1933 vid Hitlers makttillträde slår sönder det välordnade hemliv som var så viktigt för författaren Thomas. Dock är familjen Manns situation oändligt mjuk jämfört med de flesta tyska emigranters: de har pengar, berömmelse, rika gynnare på båda sidor Atlanten, de kommer så småningom till USA där Thomas först får en sinekur vid Princeton, sedan flyttar de till Kalifornien och bygger sig en tjugorumsvilla. 

Det här är den politiska kampens tid, Klaus, Golo och Erika kämpar på alla fronter mot Hitlertyskland och även Thomas gör sitt i propagandan. Han ses nu som en av världens största författare och hans böcker är så ekonomiskt framgångsrika att de ska komma att försörja hans barn för resten av deras liv. Vilket är lyckligt, eftersom deras framtida öden är ganska varierade. Historien om familjen Mann är bland annat den om den likgiltige faderns tunga kalla skugga som faller över barnens liv och deformerar dem. Det är ganska olyckliga livsöden man får ta del av.

Tilmann Lahme arbetar mycket med citat, var och en av de åtta familjemedlemmarna talar med egen röst i hans tidsflöde och det ger en tydligare och mer varierad bild av dem man kanske inte vetat så mycket om, som Katia och de fyra yngre barnen. Till sist är det intressant nog den ”fule och klumpige” Golo, den oälskade och charmlöse mellansonen som seglar upp som familjens vettigaste och mest sympatiske person, en överlevare som inte faller i fällan att leva genom fadern och som genom sin analytiska skolning som historiker förmår hålla sig till sanningen, vilket inte gäller för alla syskonen. Hans liv blir en seger mot alla odds.

Och trots sitt lite torra upplägg blir Lahmes bok både fängslande och högdramatisk, det finns drag av antik tragedi i spelet mellan föräldrarna och barnen och mellan barnens sinsemellan, här finns incestuösa undertoner och drömmar om fadermord och psykologiska åskådningsexempel på den uteblivna föräldrakärlekens konsekvenser. Samtidigt är det stora perspektivet hela tiden med, det kan ju inte vara annat när det handlar om denna familj som på olika sätt verkade i offentligheten under hela 1900-talet. Tiden, historien, Tyskland och politiken är oupplösligt förenade med namnet Mann och det är väl det som gör att intresset aldrig falnar.