Maryse Condés nya roman är en skräckromantisk skröna som bygger på en verklig händelse i Guadeloupe. En stark brygd av magi, våld och hämndbegär där huvudpersonen är både offer och förövare, skriver Ellen Mattson om Célanire.
Maryse Condé föddes på Guadeloupe, studerade i Paris och levde i många år på den afrikanska kontinenten. Samma geografiska förflyttningar gör hennes romanperson Célanire - efter att ha uppfostrats av franska nunnor kommer hon till Elfenbenskusten för att leda en missionsskola, men hennes västindiska barndom och det som drabbade henne på hemön finns kvar som den mörka drivkraften i allt hon företar sig.
Célanire är en stark brygd av magi, våld och hämndbegär där huvudpersonen är både offer och förövare, både skurk och hjältinna. I sin kamp mot en förtryckande manlighet påminner hon om den skräckinjagande hinduiska gudinnan Kali, men hon erbjuder likt Kali också skydd och tröst åt dem som mest behöver det.
Det är i början av 1900-talet Célanire anländer till Elfenbenskusten och genast börjar förtrolla alla omkring sig. Inledningsvis gör hon det med hjälp av sitt utseende och sin erotiska dragningskraft, men snart börjar rykten spridas om att hon också utövar magi av svartare slag – människor som står i vägen för hennes planer tenderar att dö mycket lägligt.
Den stora gåtan sitter kring Célanires hals, i det fruktansvärda ärr som hon måste dölja under smycken och sjalar men som inte hindrar män och kvinnor att ohjälpligt dras till henne och bli hennes lydiga redskap. Lydigast av dem alla är den franske guvernören som blir hennes make och som utan att veta om det ger henne alla de förutsättningar som krävs för att hon ska kunna utkräva sin hämnd.
Bakgrunden till den här romanen är en verklig händelse: år 1995 hittades på Guadeloupe ett spädbarn med avskuren hals slängt på en sophög. Det är utifrån de bilder och föreställningar detta väcker hos läsaren som Célanires raseri blir begripligt. I hennes förflutna finns en värld av vidskepelse och grymhet där ett barn är en del av en rit, men någonstans finns också modern som förlorade henne och andra flickor lika henne själv, och Célanire blir mitt i sitt onda värv deras beskyddare som kämpar mot omskärelse och sprider bildning omkring sig, en kvinna som är både demon och feminist.
Célanire kan kanske bäst beskrivas som en skräckromantisk skröna och kanske är den inte en av Condés verkligt stora romaner, men jag har läst den med förtjusning. Det finns en magi i den som går utöver det huvudpersonens svarta krafter åstadkommer: i stämningarna kring den afrikanska missionsstationen och guvernörens palats och i det snabba språket som ibland stannar upp i häpnadsväckande bilder, på en flodstrand under månen som lyser på en trollkvinnas hydda eller i en vandring uppför vulkanens branter bland ananasväxter och vita orkidéer.
Kristina Ekelunds översättning är vital (om än med en del grammatiska kullerbyttor som möjligen signalerar tidsbrist) och texten är mättad med atmosfär, färger och smaker. Det är en märklig värld som skildras men märkligast av allt är att författaren lyckas skildra den blodtörstiga Célanire så att hon till sist vinner läsarens hjärta.
