”Liknar ingenting annat”, blurbar Divergentförfattaren Veronica Roth på omslaget till den första delen av Leigh Bardugos Grisha-trilogi.
Liknar annat gör den dock med sitt traditionella fantasyupplägg: världen är smutsig, fattig och mörk och drivs av onda giriga krafter som bekämpas av ”människor” med särskilda begåvningar. Men här finns absolut något nytt: huvudpersonen har extremt dåligt självförtroende och tror sig inte kunna någonting.
Läs också: Skugge: Fantasy och den högst vardagliga kanelbullen
På vilket sätt inspirerar då Alina oss? En mager, trött, eländig, misslyckad tjej som inte passar in? Jo, så här: Där tidigare fantasyhjältar varit extrema begåvningar, tänk Hungerspelens Katniss som beter sig som om hon vore född krigare och Katsa i Kristin Cashores Gracelingtrilogi som vet att hon kan överleva var som helst, helt på egen hand, så är Alina bara en simpel kartritare som inte är bra på något särskilt.
När det visar sig att hon är Solbringaren kan hon inte ens frammana sina krafter. Hon är säker på att de måste tagit fel på person. De tror att hon ska kunna rädda världen, vad ska alla säga när de får veta att det enda hon kan är gycklar-konster? Hon vill inte klä sig vackert eftersom hon inte gillar att dra till sig uppmärksamhet. Hon vill inte ha högre status än alla andra.
För henne är det orimligt att hon skulle kunna bli en utvald, en grisha. Om hon inte längre är en kartritare och ingen grisha, vad är hon då? Ingenting?
Hon tycker inte om sin gåva och hon är inte typen som förändrar världen.
Det hon helst vill är att sova på en trasig filt med killen hon är kär i. Jag älskar den här föräldralösa, oönskade flickan som förändrar världen på sitt eget sätt. Jag älskar att hon är trubbig och sur och inte passar in bland de lyckade. Jag älskar att en grå mager speta får vara den som räddar världen, till slut.
Dessutom tycker jag att Bardugo har bättre stuns i språket än Veronica Roth.
