Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Konstprofil. Marina Abramovic är dubbelt aktuell, med boken Gå genom väggar och utställningen The Cleaner som pågår just nu på Moderna museet i Stockholm.

I konsten är Abramovics rädsla som bortblåst

Konstnären Marina Abramovic tar oss med på en osannolik resa, från kommunismens Jugoslavien till samtidskonstens elfenbenstorn. Konstnärens memoarer är en livsläxa för oss alla, skriver Sinziana Ravini.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Biografi
Marina Abramovic
Gå genom väggar
Brombergs Förlag
Översättning Linda Skugge

Skillnaden mellan stora och små konstnärer är att de stora vågar misslyckas. De vågar tänka stort, falla djupt och ta sig in på fullkomligt okända territorier. Men framför allt, så vågar de arbeta med sina innersta rädslor, ta risker, ja rentav sätta sina liv på spel. För som Bruce Nauman sade ”Konsten bör vara en kamp mellan liv och död”. En konstnär som verkligen levt enligt detta motto är Marina Abramovic. Redan under 1970-talet blev hon kultförklarad för sina kroppsutforskande performances. Hon piskade sig blodig, låg innanför brinnande stjärnor tills hon fattade eld, lät folk skära i henne och rentav skjuta henne ifall de ville. Dessa verk handlade inte om masochism, utan om viljan att frigöra sig från rädslan.

Paradoxens mästare

2010 gjorde hon The artist is present, en av tidernas mes uppmärksammade performances på MoMa i New York, där hon under tre månaders tid satt, åtta timmar om dagen, likt en gudinna och fick ta emot människor, en efter en, som satt på en stol framför henne och fick sitta kvar så länge de önskade. En del grät av sinnesrörelse, och vissa kom tillbaka igen och igen, omskakade. Av vad de fick möta, nämligen sig själva.

Konstnären hade blivit en spegel. Sedan kom det svåraste steget av dem alla, ett steg som kan ta ett liv – konsten att bli av med sitt ego. Att detta kommer från den konstnär som nästan blivit ett varumärke må låta paradoxalt. Men Marina Abramovic har alltid varit paradoxernas mästare.

Slagen gul och blå

Nu har hennes kritikomsusade memoarer Walk through walls kommit ut på svenska, i en mycket skarp översättning av Linda Skugge. Abramovic tar oss med på en osannolik resa från kommunismens Jugoslavien, till samtidskonstens elfenbenstorn. Vi får ta del av hennes olyckliga barndom med två fullkomligt galna föräldrar som varit krigshjältar i sin ungdom. Hennes far gav henne en pistol när hon var 15 år och tog med henne till sexklubbar. Hennes mor brukade slå henne gul och blå om hon kom hem senare än klockan 22.00. En kväll
utbrast modern: ”Jag gav dig ditt liv och nu ska jag ta det ifrån dig!” och kastade ett askfat mot hennes huvud. Abramovic duckade, lämnade hemmet och reste iväg till Holland. Därefter får vi följa hennes metamorfoser, hennes passionerade kärlekshistoria till konstnärskollegan Ulay, och vi får också en rad recept på hur man blir en lyckad konstnär, för att inte säga människa.

vad är det Abramovic försöker lära ut? Att det är bra att ha en olycklig barndom, för att man alltid gör bättre konst av lidandet än av lyckan? Att det är misstagen som gör oss stora. Columbus upptäckte Amerika av misstag. Att konstnärsateljén är en fälla. Man måste ge sig ut i livet och leva, först då kan man förvandla livet till konst.

Levde i öknen

Vi vantrivs i kulturen. Det gäller att stanna upp, finna den obrukbara energin och börja resa inåt. För  att göra detta måste man söka sig till avlägsna platser och kulturer. Först då kan man städa ut det förgångna, expandera tiden, utvidga nuet. När konstvärlden förväntade sig i slutet på 1970-talet att hon och Ulay skulle börja producera objekt som kunde säljas, fick de lust att påbörja en andlig resa i stället.

De började tänka på Moses, Muhammed, Jesus och Buddha. Alla hade gått ut i öknen som nobodies och återvänt som någon speciell. Det måste finnas någonting där ute i öknen. De bestämde de sig för att sälja sin buss, i vilken de hade kuskat runt i Europa i några år, och resa till Australien för att leva med aboriginer i öknen. Den här delen i boken är så magisk och så full av visdomar, att jag får stor lust att själv bege mig ut i den australiensiska öknen.

Läs boken!

Abramovics liv är inte en enda lång marsch framåt trots alla framgångar. Männen i hennes liv bedrar och lämnar henne, hennes nära vän Susan Sontag dör i cancer, hon har stundtals svårt att samla in pengar till sitt institut och hennes barndomsdemoner besöker henne med jämna mellanrum. Men allt detta är beskrivet med enormt mycket humor och självdistans. Jag blir oerhörd rörd av de här mörka livspassagerna, som erkända konstnärer sällan, för att inte säga nästan aldrig, talar om. Om det är något som gör konstvärlden tråkig och förutsägbar så är det just dess smått fascistiska besatthet av perfektion, framgångssagor, spektakulära installationer, pengar och glamour. På ett märkligt sätt lyckas Abramovic navigera bland alla dessa världar och resa sig efter varje prövning. Hur lyckas hon? Vad är hemligheten? Jag bestämmer mig för att finna svar på min fråga i denna passage, som säger mer än tusen ord: ”När en flygresa är turbulent skakar jag av rädsla och börjar skriva mitt testamente. Men när det kommer till min konst är all rädsla som bortblåst”. Abramovics Gå genom väggar är en livsläxa för oss alla. Jag har bara två ord: Läs den!