Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

I dikten möts de döda och de levande

Den stora dikten skänker samhörighet mellan döda och levande, skriver Ragnar Strömberg om Skapelsen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Poesi
KJELL ESPMARK
Skapelsen
Norstedts
 

I dikten, som i drömmarna, är vi utanför tiden. Där möter de levande de döda, de försvunna, de ofödda, där är likt siamesiska tvillingar minne och glömska sammanvuxna rygg mot rygg i den virvlande musiken av tillblivelse och utplåning. 

Det är i den zonen Kjell Espmarks poesi har haft sin hemvist i sex decennier, med en omutlig fördelning av skuggor och dagrar som nu i den nya diktsamlingen Skapelsen, är lika mänskligt drabbande som konstnärligt behärskad. 

Det som ger Espmarks dikt dess oavvislighet är tilltalets enkla, direkta allvar, som här i inledningsdikten ”Ordet”: ”Och det som är verkligen är jag i mig/ gav sig inte. Denna vilsna fladdrande låga/ har irrat längs dammiga vägar, som varken var damm eller vägar,/ för att söka er, de mina.”

Grundackordet som genomblöder dessa rolldikter där Sapfo, Paul Celan, Emily Dickinson, Mary Wollstonecraft och Alan Turing träder fram på språkets scen tillsammans med romerska och amerikanska slavar och offren för folkmordet på armenier är plikten att minnas. 

En plikt som konstaterandet att ”Bibeln har fel – Skapelsen är inte färdig än” gör än mer ofrånkomlig.

Detta ”Minns oss!” som ekar genom hela samlingen utgår från Hesekiel, där Gud befaller anden att blåsa på de dräpta och ge dem liv, och som i den magnifika avslutningsdikten låter

Förintelsens offer samlas till ett ”möte bortom tiden” på ett hotell, för att göra motstånd mot Historien. 
Det är dessa körer av historiens ”bortskrapade” som skapar den ”ordning/ som världen har misslyckats med”.

Den ordningen är den stora diktens ordning, den som skänker samhörighet mellan döda och levande, med en mild och alldeles osentimental humor som balanserande kraft.

Själv en ”delvis lappblandad typ”, ett ”kryp fixerat i rasbiologen/ Herman Lundborgs förstoringsglas”, äger Espmarks solidariska identifikation med de utmönstrade politisk resonans i vår vämjeliga tid.

Så tag och läs: ”Jag är på väg, virvlar runt,/ sjunker och stiger, /flyter allt längre in i den glömska/ som till sist är vårt hem./ Och vårt envisa språk.”