Hundra år senare

Med 1918 sätter Peter Englund punkt för sitt unika historieskrivning i fem band om första världskriget. Ingrid Bosseldal läser historia på marknivå som känns viktigare än någonsin.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I den elfte timmen, på den elfte dagen i den elfte månaden sitter jag och femtonåringen i soffan. Det är på minuten hundra år sedan första världskrigets slut. Kommande dag ska hon ha historieprov om just detta. För henne är kriget ett sekel bort. Det finns inga levande trådar som leder henne tillbaka. Jag insisterar (fast det inte står i boken) på att få berätta om mina mor- och farföräldrar och de minnen de förvaltade av hunger, kaffeköer och oro och hur det här kriget samtidigt liksom gömde sig i skuggan av det andra världskriget – trots att de är så intimt förbundna. Vi pratar om de 20 miljoner som dog direkt av kriget och de kanske ytterligare 30-40 miljoner människor som dog till följd av sjukdom, svält och hungersnöd. På radion hör vi om den amerikanska soldaten Henry Gunter som trotsade order och gick till anfall mot en tysk vägspärr och blev skjuten klockan 10.59 den 11 november 1918.

ANNONS

Någon måste alltid vara ett slutande krigs sista offer.

Dagarna därpå läser jag historikern Peter Englunds 1918. Där är det Adolf Hitler som på bokens sista sida begraver ett brännande huvud i täcken och kuddar: utom sig av förtvivlan över upplevelsen av att det tyska fosterlandet förråtts. Så kan, för oss som sitter med facit, det ena krigets sista tårar bli ett förebud om de kommande.

LÄS MER:"Jag har inga planer på att återvända till Akademien"

1918 är den avslutande delen i Peter Englunds fembandsverk om första världskriget, med det sammanhållande namnet är Stridens skönhet och sorg. Sorgen är lätt att förstå. Skönheten så mycket svårare. Om jag inte minns fel är formuleringen krigets skönhet hämtat ur en text av den österrikiska författaren Robert Musil. Också han – vid den här tiden ännu inte odödlig författare till Mannen utan egenskaper – en av de stridande i första världskriget och en av rösterna i Englunds verk. Tidigt i kriget väl förberedd som officer (så väl det nu gick att förbereda sig för något som väl var så långt från skönhet man kan komma). Nu skeptisk mot dem som i nederlaget söker nytt revolutionärt hopp. Det är också här som sorgen, om inte förr, med full nästan naken kraft rullar in. Den 18 september noterar den serbiska läkaren Slavka Mihajlovic att det ”känns som om vi befinner oss i helvetet”. Knappt två månader senare skriker den amerikanska stabskontoristen Will Judy av lycka och noterar: ”Låt dem avtala vilka fredsvillkor de vill; vi vill åter bli naturliga människor som älskar livet”.

ANNONS

Det unika i den historia Peter Englund med Stridens skönhet och sorg fogar samman, accentueras av att jag just suttit där i soffan med femtonåringen och den mer hävdvunna historien, den som ovanifrån och på avstånd beskriver och förklarar. Englund har valt motsatsen. Han rör sig sömlöst mellan de som var på plats (oftast markerat genom ingångsorden ”Samma dag…” eller ”Samtidigt…”) och stannar i ögonhöjd hos de som såg. Det handlar om de som smakade på leran och flög i luften, men också om de som vårdade de fallna, mottog dödsbud, karvade kött från hästkadaver, prydde ett dött spädbarn med en krans av nyplockade ängsblommor eller bara hårt prövades av förluster och oroligt vankade mellan ångestfylld ovetskap och besked de inte vill ha.

Peter Englund har kallat sitt projekt för historia på marknivå. I den nu fullbordade seriens avslutande del är det 40 människor av olika kön, klass och nationalitet, som vittnar. Många är kvar från tidigare, andra har försvunnit ur historien. Det är dessa 40 personers ord, ibland direktciterade, oftare tolkade och återberättade, som blandar sig med varandra och låser fast det där mollackordet som nu ljuder i opposition till krigsutbrottets en gång så optimistiska toner. Vid det här laget spelar det mindre roll att de nytillkomna amerikanska soldaterna har självsäkra miner och utsökta läderkängor eller att den 20-åriga amerikanska piloten Alan Nichols skjuter ner sitt första fiendeplan och skriver hem till mamma: ”Detta är det mänskliga livets höjdpunkt”. Vi vet att han har fel.

ANNONS

LÄS MER:Fängslande om internationell rätt

Den sista frågan på dotterns historieprov handlar om att se samband mellan första världskriget och Hitlers maktövertagande. Sådant är lätt att göra i efterhand, tänker jag. När man är där, i det, så mycket svårare. När jag slår ihop 1918 och avlägsnar mig hundra år framåt anmäler sig oombedd frågan om vilka nya samband som kommer att efterfrågas mellan det som hände då och det som händer nu. Trots att jag är uppvuxen under kalla kriget har den frågan aldrig känts så verklig som just i dag.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS