Redan inledningsvis deklarerar de sina olika ståndpunkter: Peter tror att vi efter döden kommer till en plats hinsides, där han ser bladguld, plysch, hjortar och små bufféer framför sig. Anna däremot tror att döden är slutet, tack och hej, och då är festen över. En trösterik tanke, enligt henne. "Leva för evigt? Det orkar inte jag!"
LÄS MER:Apelgrens hoppfulla show om döden
Efter en lite trevande start duggar skämten tätt om skröpligheten efter femtio, med muffinsmagar, pelikanhakor, sviktande blodtryck och kissande om nätterna. Igenkänningsfaktorn är hög hosden entusiastiska publiken på biografen Draken som fnissar och med på noterna redan från start med Sonya Hedenbratts Göteborgs-klassiker Knö daj in. Hundratals händer klappar i takt till textrader som "Känner du dig sleten, få frid i evigheten"
Minimalistisk scenografi
På scen: En enkel lampa, en soffa, ett bord, en bildskärm. En minimalistisk scenografi som får utgöra fonden det mer centrala: grubblerierna om livet, hälsan, drömmarna, kroppens förfall och framförallt döden.
I ett roligt parti avhandlar duon praktiska detaljer kring begravningen: "vem ska jag ligga med när jag dör", alltså i vilken grav, med vilka familjemedlemmar. Till synes enkla frågor som försvåras avsevärt av nya familjekonstellationer, med ex-fruar och bonusbarn. Hur vill vi föras till vår sista vila, och hur kan vi egentligen förvissa oss om att våra efterlevande släktingar verkligen gör sitt jobb och strör ut askan i havet utanför Orust? Tänk om de bara öppnar fönstret när det regnar i stället?
Paret hinner, som det heter på göteborgska, tjôta en hel del under föreställningen. Ibland lyfter det och balanserar snyggt mellan det chosefria, plumpa och eleganta. Ibland blir snacket lite väl tillbakalutat och pladdrigt.
Monologen om pungen en verklig höjdpunkt
Bland ämnen märks hur vi vill bli ihågkomna, hällristningar som nära döden-upplevelser och den dödligt tråkiga skolan. Anna Mannheimer är feministiskt skarp när hon snackar gynstolar, onani och män som gärna somnar om du inte pratar om - eller direkt till - dem. Monologen om pungen och dess åldrande är en verklig höjdpunkt.
Peter Apelgrens skrönor är som mest oemotståndliga när han befinner sig bland skendöda tuppkycklingar i Ucklum eller firar fredagsmys med piller ur en död släktings medicinskåp. När han tycker sig få ögonkontakt med en gam ur David Attenboroughs djurprogram i TV blir det riktigt bra och lite gammaldags Monty Pythonskt.Listan med förbättringar att föreslå Gud är också kul (bättre förpackningar för Miso-soppa till exempel, som punkt tre)
Att samtalet på scenen framstår som improviserat är skickligt. Likväl finns där, i allt detta okonstlade, en tydlig poäng. Kanske är inte livetså mycket mer än det här: Det som pågår, lite småputtrande, oss människor emellan. Lite tjafs och tjat, några härliga skratt. Och ett och annat slag under bältet.
