Hos Lars Norén är jaget en främmande

Tjugo år tillbaka. I ”En dramatikers dagbok” (2008) skriver Lars Norén den 16 juni 2001: ”Varför skriver jag den här boken? Skriver jag den istället för att begå självmord. Det är ett förfärande dokument, som visar mig i all den ömkliga nakenhet som är min och som jag måste förstå.”

Det låter som en förbrännande självrannsakan. ”Askan är min verklighet” – men som motsägelse möter läsaren istället en levande trängsel av alla tänkbara ögonblick av dagligt liv – en obeskuren vitalitet mitt i stunderna av svartsyn.

Lars Norén har alltid skrivit med motsägelsen som katalysator. Mot orörligheten – livets dödlika förstelning – för att besvara den med skriftens livliga rörlighet. Dagbok eller Nattbok? Livsbok eller Dödsbok? ”Det är inte säkert att jag kommer på min egen begravning”, skriver författaren med ökentorr humor. ”De får ha den utan mig.” Stiff upper lip.

Vad är den roterande axeln i denna 1680 sidor vida centrifug av självsyn och omvärldsbetraktelser? Och som fortsätter i två än mer omfångsrika volymer om livets sentid – utgivna 2013 och 2016. Hösten 2020 anlände en fjärde och avslutande del. Det är sammanlagt 6069 tätt satta sidor. Att kalla en sådan dagbok/roman ”för lång” är lika fånigt som futtigt. Det vore att säga att livet är för långt när det i själva verket bara blir allt kortare.

Här ryms allt av nödvändigheter och tillfälligheter – jobb skall göras, rum skall städas, mat skall ätas, pengar skall betalas, läkare skall ringas. Förälskelser och antipatier, intensitet och trötthet, vänner och ovänner, morgonångest och köpmani – avsked, aborter och längtan. The Life of Lars. Extended version. Directors cut.

Har ett svenskt författarjag inventerats, reflekterats och kalibrerats med sådan energi som sker här? Knappast.

Den roterande axeln är uppenbarligen ”jag” – dagbokens bekännande jag som ser sig själv och omvärlden i textens spegel. Det är ett expressivt jag i en närmast fotografisk detaljering. Har ett svenskt författarjag inventerats, reflekterats och kalibrerats med sådan energi som sker här? Knappast. Är det livet i naturalistisk skala 1:1? Läsaren bör nog hejda sig inför den speglingens förförelse.

Självbetraktelsen förblir en vansklig återspegling mellan exponering och retuschering. Där finns givetvis självironins distans. Lars Norén ser sig själv ena dagen som Toker, den andra som ett Francis Baconporträtt och den tredje som en Påsköskulptur.

Den slingrande förbindelsen mellan Liv och Konst får nu en optimal intensitet i författarskapet. I dagböckerna pressas motsatserna allt närmare varandra som i en glasartad fördubbling men där en kritisk skillnad likväl finns kvar – som vore det själva glaset i linsen vi läser genom.

Frågan är vad som är Dikt i ”En dramatikers dagbok”? Om det dagligen nedtecknade även skall läsas som Dikt – är det då Livet som projiceras minutiöst i Dikten eller är det Dikten som successivt iscensätter Livets mosaik?

Däremellan sker en dubbel trafik som skapar en sorts hyperverklighet. Lars Norén skriver sig själv men då även en viss ”Lars Norén” som en tvetydig dubblering mellan den biografiska och den skrivna personen – det vill säga det litterära jaget som också det är ”det dödligt verkliga” (jag lånar målaren Francis Bacons ord). Det handlar om självgestaltning men även självskapelse, om hur jag också kan bli en ständigt Annan. Det är drivkraften i Noréns diktning. Denna rymd av förvandling där den skrivande kan bli sig själv som en annan.

Man påminns då om den sextonårige Artur Rimbauds berömda Skådarbrev: ”Jag är någon annan”, men även om Rimbaudöversättaren Gunnar Ekelöfs tanke i ”Partitur”, om möjligheten i dikten att ”möta sig själv som en främling, en annan”.

Det är ett spår Lars Noréns dagbok, men ett flertydigt sådant. Den 10 november 2003 skriver han: ”Jag vet inte vem jag är, och det brukar vara en bra utgångspunkt. Jag börjar alltid med att skapa den författare som skall skriva den pjäs som annars inte skulle bli skriven./---/ Jag försöker beskriva det instrument som jag är. Mina redskap. Jag är inte intresserad av mig.”

Noréns supersubjektiva prosa skärskådar det egna jaget, men alltså inte som ett självbekräftande ”Jag är jag”.

En läsare kunde studsa inför det påståendet. Noréns supersubjektiva prosa skärskådar det egna jaget, men alltså inte som ett självbekräftande ”Jag är jag”. Transparensen däremellan är till synes ytterligt stark men på samma gång alltså även bedräglig. Där finns en förskjutning mellan den biografiske författaren och detta andra ”jag” som blir platsen för ett sanningsskeende, en levd förvandling mellan en yttre social identitet och ett inre jagblivande i det framskrivna spökansiktet. Dag och Natt.

Lars Norén kan paradoxalt då hävda att han alls inte är intresserad av sitt ego i någon populärt autofiktiv eller narcissisk självbespegling. Regissören Lars Norén regisserar ”Lars Norén” för att kunde betrakta sig själv från sidan och då noga syna sina inre och yttre upplevelser – när han rannsakar sin egen otillräcklighet, när han trär på sig djävulsmasken för att stänka saltsyra över andra.

Här finns en väsentlig bakgrund att beakta. Hela Lars Noréns författarskap kretsar kring frågan om det egna jagets existentiella betingelser och möjligheter – och ända sedan den lyriska debuten 1963. I den turbulenta 60-talspoesin briserar detta jag i en psykotisk utsägelseförmåga, i 70-talspoesin konstitueras detta jag i en meditativ självsyn med terapeutisk lidelse.

Den första raden i ”Syrener, snö” 1963 lyder: ”jag har fattat om dina skuldror/ jag har bränt dina höfter.” Debutdikterna bildar en traumatisk urscen för begäret till kvinnan som även är den cancersjuka modern – sadism och oidipal åtrå blandas till en hektisk och köttslig poesi. Födelse växlar plats med döende. Här talar ett akut utsatt jag.

Det fortsätter i ”De verbala resterna av en bildprakt som förgår” från 1964 där texterna växer till en lika delirisk som konstfull barock. Som ett centrum finns jagets hudlösa tillblivelse – ”det som trängde genom vidrörelsens gräns blev ett jag”.

Samma år dör författarens mor och Norén insjuknar tjugo år gammal i en schizofren psykos och hospitaliseras under ett halvår. När Lars Norén passerat genom psykiatrins hela monstermeny och sedan blivit friskskriven stöper han om upplevelserna i sin ojämförliga ”schizopoesi” 1965-1969. Den biografiska krisen transformeras till en imaginär värld av bildflöden, som i ”Stupor” (1968).

Samma år dör författarens mor och Norén insjuknar tjugo år gammal i en schizofren psykos och hospitaliseras under ett halvår.

Texterna är konstfullt övervägda ända in i centrum men där vi möter ett multipelt jag som ur sin egen intighet kan skifta identiteter på ett splittrat men befriande obundet vis.

Till den friheten hör möjligheten att skriva sig själv genom litterära masker och modeller. Den sårade Federico Garcia Lorca är en tidig förebild, meskalinets Henri Michaux en annan – därefter psykosens Friedrich Hölderlin och Carl Fredrik Hill, senare den förtvivlade Paul Celan.

Det är som litterära masker av bemålat glas, men det handlar inte om någon enkel efterbildning utan om temporära identifikationer att skriva genom. Noréns subjektiva infärgning är omisskännligt stark, likväl är förloppet att efter hand forma nya spegeljag. ”Jag är någon annan.” Och är ändå ”Lars Norén”.

I början av 70-talet bryter han helt upp från den tidigare schizopoesin och förklarar sig vara en ny och annan författare. Ett nytt jag träder fram. Det är faderskapets och familjebildningens kritiska decennium. Norén börjar skriva sin dagbokspoesi i tre böcker men under det lyriska lugnet växer gravitationen från det förflutna, från den barndom som utstrålar separation och övergivenhet.

Den upplevelsen av intighet är nu inte längre frigörande men inte heller bara förtärande då den också lämnar rum för tillblivelser. Att göra sig själv ”ren” för att åter kunna bli en annan – ”Lars Norén”.

I ”Nattarbete” från 1976 skriver han ”Vad har jag för bild av mig själv/ - En bild av/ någon annan”. I ”Dagbok” från samma år: ”När jag upplever jaget/ som starkast inne i dikten/ måste jag frysa ner mig/ och titta.” I ”Order” två år senare: ”Mitt ansikte har/ skjutits in i/ ditt ansikte”. Men vems ansikte? Självsynen är vansklig. Det ”egna” jaget är inte något givet.

Detta rörliga jag får förstås en annan litterär omformning i Lars Noréns dramatik under de följande decennierna. Vi ser litterära modeller passera som genom ett underjordiskt leende: Strindberg, O’Neill, Albee, Tjechov, Beckett, Pinter. Han tar upp en glasmask och överger den.

Det sker med all konstnärlig förfarenhet och bister distans, som när ”författaren” uppträder själv på scenen som ett melodramatiskt alias – som exempelvis i författaren ”Olof Bluffs” monolog i det stora skådespelet ”Löven i Vallombrosa” (1994). Denne ”Bluff” förkastar allt han har skrivit som dött men bara för att gång efter annan återföda sig själv ur sitt eget dystra gravrum. ”Jag vill bryta upp från allt och ge mig i väg, försvinna som de där människorna som man ser notiser om”. Den tomma scenen blir då platsen för ett möjligt återseende.

Självskapelsen är alltså något djupt motsägelsefullt hos Lars Norén, i själva verket är hans ord ”avskapelse” (efter Simone Weils begrepp) – vilket innebär att avlägsna jagets alla tillfälliga beklädnader och illusioner. Bara för att kunna återkomma till en nollställd livets början. Att bli ren.

Motsägelsen måste då hållas kvar mellan ”jag” och ”någon annan” – den som bildar själva dynamiken i hans diktning.

Motsägelsen måste då hållas kvar mellan ”jag” och ”någon annan” – den som bildar själva dynamiken i hans diktning. Den blev vackert illustrerad 1993 när Norén signerade sitt porträtt i fotografen Weine Lexius ”Fyrtionio författarporträtt”. Han skrev kort: ”Jag skriver utan namn/ Lars Norén/Jag skriver inte mitt namn/ Lars Norén”.

Norén signerar två gånger om påståenden som är signaturens motsats. Detta ”jag” blir med ens spänt mellan två poler – och jag skulle säga att Lars Norén skriver i motsägelsen däremellan. Man kunde säga som Georges Bataille – författaren skriver för att glömma sitt namn. Då öppnar sig den litterära rymden.

Lars Noréns fyra pyramidala dagböcker på 2000-talet ser jag som en konsekvens av det förflutna författarskapets självsynande jag, cirkel efter cirkel, men nu är det inte längre genom pulsen av litterära identifikationer och fiktioner. I dagböckerna söker Lars Norén till sist ”Lars Norén” som den Andre i ett alltmer naket och närgånget igenkännande av sig själv som den främmande.

Somliga talar om dagböckerna som del av en mer allmän autofiktiv trend i svensk litteratur, men det är i grunden en felsyn. Lars Noréns föregivet ”autofiktiva” prosa drivs av en motsägelse, den pareras som antifiktiv genom att intensivt granska, vinkla och söndra det egna jagets illusioner.

Dramatikern Norén misstror romanskrönor och berättelser, han förkastar fiktionens förförelser men beror likafullt av dem för att kunna ”avskapa”, för att kunna riva slöjorna. Jag vill påstå att detta spel mellan autofiktion och antifiktion är den agens, den inre motsägelse som höll hela Lars Noréns diktning i rörelse.

Sluts så en cirkel i författarbiografin? Kan Lars Norén ”möta den som blivit jag” (22 januari 2005)? Det vore en lång resa av ”självrannsakning och sanning”. Dagböckerna är för läsaren förstås en spegling av den levda tiden i massivt och myllrande format, men är också diktens iscensättning av detta liv som ett fortlöpande sanningsskeende.

Där kan regissören dag för dag tränga in i och ut ur föreställningen om ”Lars Norén”. Han slår fast: ”Boken är jag. Jag är boken.”. Det skrivna blir genom sin förhöjning och förtätning till sist det egentliga livet. Som i en hyperreell glaskropp – Diktens liv.

Sker då ett möte ”med den som blivit jag”? Några tusen dagbokssidor återstår att skriva efter 2001. Skulle en cirkel slutas mellan Lars Norén och hans dubbelgångare skulle nog skrivdriften genast förlora hela sin livgivande dynamik. Jag blir Jag. Litteraturens hemlösa, upprepande, förändrande liv skulle då nå ett slut tjugo år senare – men endast en fatal händelse kan sätta den punkten.

Läs fler texter av Mikael van Reis:

LÄS MER:Proust är ingen yvig romantiker

LÄS MER:Lars Norén var outsider i 60 år

TEXT

Mikael van Reis

kultur@gp.se