Järva utanför Stockholm 2015. En företagsam Sverigedemokrat anordnar Pride Järva, den första Pridemarschen i de svenska förorterna. Det är ett effektivt sätt att peka ut och ställa grupper mot varandra från ett parti som inte gjort sig kända för sin hbtq-förståelse. Det är enkelt att se att marschen är ett pr-trick, men ändå svårt för media att förhålla sig till det, att rapportera på ett relevant sätt som inte gynnar SD oavsett vad som sker. Det är ett planerat kulturkrig, skriver journalisten och författaren Anna-Maria Sörberg. Hon ser 15 personer i rosa peruker insvepta i regnbågsflaggor men betydligt fler poliser, journalister och alternativmedia, de sistnämnda på jakt efter muslimsk homofobi. Året efter bär SD-talaren en skottsäker väst. Allt för att visa upp hotbilden.
I sin reportagebok beskriver Sörberg en föränderlig och samhällsanpassad extremhöger som vill göra sig till den yttersta försvararen av en sekulär, progressiv västerländsk kultur. Hotet i deras ögon är islam och ökad migration. Gaygruppen ses som representanter för det urbana, moderna och progressiva. Att positionera sig mot det nya främmande får politiker som i värsta fall varit mot och i bästa fall okunniga om hbtq, queer och feminism att försvara perspektiv de tidigare sett som radikala. En bild målas upp av ett fritt väst och ett homofobt öst.
I verkligheten lever heteronormen starkt överallt.
Som del av en minoritet eller icke-normativ löper du hög risk att ses som en representant för såväl din egen ”grupp” eller att bli kidnappad och en bricka i någon annans maktspel. I homonationalism ställs minoriteter mot varandra, samtidigt som de mest marginaliserade inom hbtq-gruppen, till exempel rasifierade och transpersoner, lämnas utanför.
Sörberg träffar aktivister, religiösa ledare och politiker. Hon visar upp de många motsägelserna hos homonationalismens förespråkare men också historielösheten hos yngre generationer. Hon gör nedslag i Egypten, Turkiet och Ryssland. Hon åker till Holland där den homosexuelle populisten Pim Fortuyn först använde gayrättigheter till att forma en ny nivå av nationalism. Hon reser till Frankrike där en ny äktenskapslag väckt stora protester och Nationella fronten medvetet värvar för att öka sin popularitet bland gifta homosexuella män. Hon berättar om "pink washing" av Israel som satsar mer pengar på att lyfta Tel Aviv som gayturistmål än på landets egna hbtq-organisationer. Hon besöker USA, ett av länderna där äktenskap ses som den ultimata framgången. I och med det framställs kampen – felaktigt – som avklarad, för rätt till äktenskap förändrar inte några maktordningar.
Inom ett land, mellan grupper, mellan länder eller mellan väst och öst gör homonationalism de balanserade samtal som behövs svårare och polariseringen större. Att ta ställning mot den gaytolerans som väst gjort till en normerande hållning kan bli en revolt mot västs inflytande.
Sörberg visar, om än ibland onödigt snårigt, hur homonationalismen stjäl en kamp som andra slagits för på riktigt. Att vara en allierad handlar om att stötta, inte om att stjäla och förvränga kampen för att själv tjäna på den.
