Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Homo Deus - Strävan efter evigt liv

Huvudsyftet med Yuval Noah Harari nya bok är att försöka förutspå framtiden. Människan, hävdar Harari, kommer att försöka bli gudomlig. Bakom denna dröm om en ny övermänniskoras ligger läkarvetenskapen i samklang med Silicon Valley.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Yuval Noah Harari
Homo Deus
Översättning: Joachim Retzlaff
Natur och Kultur

Det är roligt att läsa israeliske historikern Yuval Noah Harari. Vi är många som tycker det. Hans förra bok Sapiens: en kort historik över mänskligheten, har översatts till 30 språk och sålt i miljoner exemplar. Så stor har framgången varit, att Harari känt sig manad att upprepa den. Nya boken Homo Deus är i långa stycken just det, en upprepning. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den lediga, slängiga stilen är kvar. De svepande kritiska kategoriseringarna och sarkasmerna är sig lika. Humoristiska exempel och drastisk retorik gör läsningen festlig. Harari tycks också ha bestämt sig för att täppa till en del luckor i den förra boken. Hans argumentation kring djurs rättigheter - apropå Homo sapiens totala dominans över jordklotet – borde få den mest rättrogna vegan att känna sig nöjd. Argumentationen påminner om filosofen Peter Singer, och om Harari ska ges hemhörighet i någon filosofisk tradition är det nog inom utilitarismen. I alla fall tror han på samma princip som det mänskliga framåtskridandets drivkraft: sökandet efter lycka. 

Men han är inte utilitarist när han med neurobiologiska utgångspunkter hävdar att den mänskliga hjärnan inte kan känna sig nöjd med en stunds lycka. Den vill ständigt ha mer. Utilitarismen och dess tvilling liberalismen är tvärtom dömda till undergång. 

Harari har också bättrat sig i sin framstegstro. Fortfarande driver han tesen att kapitalismens krav på tillväxt är vad som orsakat de senaste seklernas välståndsökning – här kan han påminna om nyliberala teknikoptimister som Johan Norberg. Men någon tycks ha förklarat för Harari att evig tillväxt på en ändlig planet inte är möjlig. Risken för en ekologisk kollaps spelar en mer framträdande roll i Hararis nya bok än i den förra, kanske för att klimatförändringen sedan dess gått från teori till att vara ett fenomen snart sagt vem som helst kan iaktta. 

Huvudsyftet med nya boken är dock inte att rätta till begångna misstag, utan att försöka förutspå framtiden. Människan, hävdar Harari, kommer att försöka bli gudomlig (därav titeln). Den medicinska vetenskapen i samklang med neurobiologi, mjukvara (algoritmer) och bioteknik kommer att försöka övervinna åldrandet och åstadkomma evigt liv. För de välbesuttna, väl att märka, Harari har också bättrat sig genom att ge ett något större erkännande åt ekonomisk ojämlikhet som drivkraft i historien. Bakom denna dröm om en ny övermänniskoras ligger läkarvetenskapen i samklang med Silicon Valley (läs: Google, Apple och Facebook). Maktmedlet heter algoritmer, som ska ändra på självaste människovarats grundförutsättningar.

Krig, monoteistiska religioner, farsoter och svält hör till det förflutna (undrar vad läsare i Sydsudan, Somalia, Syrien och Afghanistan tycker om den verklighetsbilden), och den teknologiska utvecklingen kommer bara att fortsätta. Eliterna kommer att försöka uppnå evigt liv. Genom genteknik, cyborgteknik eller artificiell intelligens kommer människan att överskrida biologins gränser, till och med kosmos gränser.

Hararis försök till förutsägelser är en syntetisering för att driva hem svepande poänger, och som alla generalister bäddar han för motsägelser i detaljerna. Hans utropande av humanismen - den individuella människan är alltings mått - till den segrande ideologin i moderniteten bygger på klassisk idealism. Utan fossil energi hade humanisterna fortfarande bläddrat i pergament.

I sin polemik hårdrar han, och väljer exempel utifrån det han vill bevisa. I resonemanget om evolutionsvetenskaperna kontra begreppet fri vilja (en illusion, argumenterar Harari) utgår han från att evolutionen är deterministisk. Det är den till stora delar, men inte helt. Det finns alltid en glitch även i de mest heltäckande system.

Harari hånar Karl Marx för hans förutsägelse att proletariatet skulle besegra kapitalisterna och bana väg för det klasslösa samhället. Först i bokens slutord erkänner han att hans egen förutsägelse är lika mycket offer för en specifik historisk situation som kan ändras på sätt som inte alls är förutsägbara. 

Harari vill, säkert med viss rätt, varna för en teknologisk och ideologisk utveckling som gör människan överflödig. Själv tror jag att det vore mera akut angeläget att varna för krig, klimatkatastrofer, finanskrascher, farsoter och svält. Historien har nog inte tagit slut den här gången heller. Trots algoritmerna.