Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I Kate Zambrenos litteraturhistorieskrivning är De Stora Mästerverken skrivna med kvinnligt blod.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hjältinnor | Kate Zambreno

Kate Zambrenos bok Hjältinnor har redan blivit kultförklarad i USA. Det är lätt att förstå, tycker Lisbeth Larsson, för det är "en rasande bok och en rasande rolig sådan."

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Kate Zambreno

Modernista

Jag är en feministisk litteraturvetare som fått De Stora Modernistiska Verken av De Stora Manliga Mästarna nerkörda i halsen gång på gång. Men jag tror Kate Zambrenos Hjältinnor har mycket att ge även dem som inte tröskat James Joyce, T.S. Eliot, Henry Miller, F. Scott Fitzgerald, Robert Lowell och alla de andra. Hjältinnor handlar nämligen inte om dem utan om deras fruar. Om detta att vara hustru i allmänhet och till en författare i synnerhet och att bli bestulen på sin historia, omberättad, överskriven och utskriven. Tystad och galenförklarad.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Kate Zambrenos litteraturhistorieskrivning är De Stora Mästerverken skrivna med kvinnligt blod och De Stora Mästarna vampyrer. Hennes beskrivning av hur T.S. Eliot förföljer sin hustru Vivienne med anteckningsblock och penna för att notera vartenda ord är obetalbar. Där jag lärde mig att läsa Eliots Det öde landet med högtidligt allvar och leta citat ur världslitteraturens tidigare mästerverk hittar Zambreno äktenskapsgräl och en kvinnas röst som skrivits över och förvandlats till en opersonlig manlig text med allmängiltiga anspråk.

Zambreno gör verkligen rent hus med Eliots mänskliga storhet. Om vi sedan fortsatt tycker att hans ödeland är ett av de största diktverken i modern litteraturhistoria är en smaksak.

Zambreno vill inte skilja på liv och litteratur. Och samtidigt som hon vänder på det litteraturhistoriska perspektivet genom att skriva en de galna fruarnas litteraturhistoria gör hon också upp med den litteraturvetenskapliga metoden att bryta ut texten ur sitt historiska sammanhang för att läsa den som en egen värld med egna betydelser. En metod som Eliots sjösatte och som fortfarande dominerar litteraturvetenskaplig utbildning.

Av alla de galenförklarade diktarhustrur som Zambreno lyfter fram i Hjältinnor, och det tycks finnas ett oändligt antal, Zambreno bara strösslar med exempel, är Eliots Vivienne min favorit. Kanske för att jag inte kände till henne tidigare utan gått på Virginia Woolfs beskrivning av henne som den stackars Toms förfärliga börda.

Lika överens som litteraturhistorieskrivarna varit om att hon gjorde Eliot till stor diktare, lika överens har de varit om att hon var gränslöst vulgär och helt galen.

Likt Zelda Fitzgerald, som är Zambernos egen favorit, älskade hon att dansa och dramatisera. Likt Zelda var hon en karismatisk skönhet med sinne för kläder och dramatik, likt henne var hon en begåvad iakttagare, kunde skriva, hjälpte sin man i hans skrivande och skrev ibland hans texter. Likt Zelda låstes hon in på ett sinnessjukhus där hon dog, använd och förbränd.

Till skillnad från Vivienne, som aldrig publicerade något under eget namn, gav Zelda Fitzgerald emellertid ut en roman, Save me the Waltz (på svenska Charleston, översatt till svenska 1999). Hon skrev den när hon var intagen på ett sinnessjukhus i Baltimore i början av 30-talet och hade blivit förbjuden att dansa.

I en eruption av kreativitet skrev hon historien om sitt problematiska äktenskap och sina psykiska problem och skickade den till förläggaren, som omedelbart kontaktade hennes man, som blev rasande. Han höll själv på att skriva en roman som handlade om samma sak och ansåg att hon hade stulit hans material. Med hjälp av läkaren och förläggaren tvingade han henne att stryka allt som han skulle använda.

När Zeldas roman kom ut blev hon nerskriven och Scott talade om för henne att hon var en tredje rangens författare. Det knäckte henne för alltid och den bild av henne och deras äktenskap som fortlevde var den han skapade med sina romaner (utifrån hennes berättelser).

Det, och mycket annat, gör Zambreno rasande. I en nästan stackatoartad text vräker hon ut sig sina historier, blandat med utrop i versaler, sorgsna sammanfattningar, cyniska kommentarer och mitt i allt en oknäckt livsglädje.

Hjältinnor är nämligen lika mycket en självbiografi som en litteraturhistoria. Kate Zambreno, som själv jobbar på att bli författare men har skrivkramp, har blivit en medföljande hustru. Alltmedan hon flyttar med sin make, som hela tiden får nya uppdrag att sortera boksamlingar på olika bibliotek i Europa och på den amerikanska landsbygden, växer hennes frustration och henne intresse för de galna hustruberättelserna.

Hon letar ständig efter deras "små romaner", vanligtvis utgångna och glömda. Några dock som Charlotte Perkins, Djuna Barnes och Jean Rhys återupplivade av andra generationens feminister. Hon letar efter spår i arkiven, gör utflykter till gamla hotell, husruckel och nerbrunna sinnessjukhus.

I sin ensamhet och desperation startar Zambreno en blogg och tar namnet från den mytomspunna, galenförklarade 30-talsskådespelerskan Frances Farmer. Frances Farmer is My Sister, , blir en omedelbar succé. Zambreno kommer in i en stor gemenskap av kvinnliga wanna-be-författare som stödjer och uppmuntrar varandra. Gemensamt har de oron för att inte kunna skriva, inte bli publicerade, bli missförstådda och galna.

Man skulle kunna säga att det är bloggandet som gör Kate Zarembo till författare och att Hjältinnor lika mycket som en litteraturhistoria och en självbiografi är en blogg om hur man blir en författare. Genom bloggen hittar hon en plattform och en ny litterär och kraftfull stil. Och jag säger bara: Wow!