Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Hit har Göteborgarnas pengar för konst gått

I 70 år har Göteborgs stad köpt in konstverk för att placeras ut och visas på kommunala arbetsplatser. Samlingen består idag av närmare nio tusen konstverk. Ett urval visas nu på Göteborgs stadsbibliotek. Kajsa Widegren har sett utställningen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konst

Konst
Ut med konsten

Ett urval av verk ur Göteborgs stads konstsamling
Stadsbiblioteket
Pågår t o m 20/9

Sjuttio konstverk, på Stadsbibliotekets ganska begränsade utställningsyta, det blir väldigt mycket konst: trångt, varierat på gränsen till rörigt. På skärmar uppställda i rummet hänger tvådimensionella verk i gammaldags ”salongshängning”, det vill säga emellanåt i höjd likväl som i bredd och samma sak med den enda obrutna innerväggen, som får karaktär av kollage. Ett väldigt välkomponerat kollage, det ska sägas. Det breder ut sig i rummet med mindre skulpturverk i montrar, det myllrar iväg ut i rummet: Klara Kristalovas Rosens färg och Maurits Ylitalos skulpturala kollage. Det är mycket. 

Sjuttio konstverk från den sjuttioårsperiod som staden har gjort konstinköp för att placera på kommunala arbetsplatser. Jag räknar efter om urvalet bygger på att visa ett verk från varje inköpsår, men det går inte, för endast tillverkningsår redovisas i verklistan, inte året då det köptes in. Jag orkar räkna efter en liten stund och börjar bakifrån – tydligen var 2015 ett mycket bra konstår, hela fem verk gjorda det året visas på utställningen. Representativitet har alltså inte väglett urvalet till utställningen. Det är ju på sätt och vis en lättnad, för varje gång något enskilt ska representera något större - en kategori människor eller en teknik, en motivkrets eller en tidsperiod - så slätas skillnader ut och historien förenklas. Samtidigt tror jag nog att den välavvägda blandningen av till exempel måleri, textil respektive fotografi är ett resultat av representationsdiskussioner. Ett videoverk har också fått plats, Sissi Westerbergs Drawing a line. 

Här gäller det alltså att leta upp några enskilda favoriter, eventuellt låta sig överraskas av något oväntat och allmänt glädjas åt det myckna. Jag gläds till exempel åt Elisabeth Erikssons svajande, vindlande textilverk Wake the fuck up, ett broderi som inte visar någon respekt mot det tunna textila underlaget och som jag hoppas sprider glad ilska omkring sig på någon arbetsplats i stan. Här hänger det i ett fönster ut mot Götaplatsen, en hängning som ser mycket lyckad ut från insidan. Men från utsidan visar det sig att tyget släpper igenom för mycket av det upplysta rummet bakom och dämpar både färg, detaljer och textens mening.

Från verklistan saknar jag uppgift om var konstverken har köpts in. Detta är kanske en hang-up hos mig, men jag tycker att en sammanställning, en historieskrivning som den här också skulle kunna säga något om villkoren för att verk överhuvudtaget kan köpas in av Göteborg konst; att det behöver finnas ett aktivt galleriliv för att kommunen ska kunna göra inköp. Det säger något om Göteborg att det inte sedan 60-talet har köpts in verk av en internationell och väletablerad konstnär – det säger att det inte finns något galleriunderlag för utställningar som kostar mycket pengar. Men utan mer på fötterna än vad verklistan ger så måste jag erkänna att det kanske har förekommit massa utställningar med internationella konstnärer på gallerier i Göteborg, de har bara inte varit så bra att de nått fram till inköp.
Det vore också roligt, nu när jag ändå önskar mig saker, att veta var verken är placerade i kommunen. Både i uppdraget och i utställningens namn uttrycks ju ambitionen att konsten ska vara ”där ute”.

I utställningskatalogen finns Henriette Ousbäcks berättelser om placeringsarbetet, förhandlandet med arbetsplatser där inköpta konstverk ska hängas. Ousbäck är före detta intendent för samlingarna och förhåller sig försiktigt kritiskt till utropen att hon måste ha ”stans roligaste jobb”. Det är också ett svårt jobb att möta förväntningar och kritik. 
En tidigare intendent och agendasättare i Göteborgs kommunala konstliv,

Björn Fredlund, skriver också, men mer om hur verksamheten långsamt institutionaliserades och med viss nostalgi för oreglerade och rörigare tider. Där någonstans, mellan rolighet och nostalgi kanske frågan om ansvar, urval och kvalitetskriterier hade varit klädsam att adressera, kanske till och med frågan om skattefinansiering och medborgarinsyn. 

Ett kulturpolitiskt högtidstal om att ”värna” konstens ”kritiska” och ”problematiserande” potential och ”att konsten kan skapa nya möjligheter” fyller inte den luckan. Istället väljer katalogen en annan väg: konsten och konstupplevelsen är subjektiv. Subjektiv blir här det samma som individuell och därmed placeras konsten bortom allt som är gemensamt och då är det ändå ingen idé att diskutera kvalitetförståelser. Men det tycker jag är att mystifiera konstupplevelsen och stänga in den, snarare än släppa ut den.