Genom fönstret i studiorummet iMajorna breder Göteborgs hamn ut sig. Simon ”Hofmästarn” Hansson traskar runt i de nya studiolokalerna som han delar med ett gäng andra kreativa själar, bland annat kollegan och barndomskompisen Björn Nilsson, mer känd som reaggeartisten Kapten Röd.
Simon Hansson är född och uppvuxen här i Majorna, stadsdelen som på senare år har blivit ett ansikte utåt för hiphopen i Göteborg. Att så många kända rappare har sitt säte just här är knappast någon slump.
– Majorna har varit en kulturby länge och vi som vuxit upp här har alltid haft varandra och folk runt omkring oss som peppat, säger Simon som själv har en stor del i göteborgshiphopens framgångssaga.
För den som inte är insatt i hiphopbranschen är Simon ”Hofmästarn” Hansson ett okänt namn, för den musikkunnige bekant, men inte så mycket mer. Simon föredrar nämligen en karriär i skymundan, bortom rubrikerna. -Faktum är att detta är en av få gånger han ställer upp på enintervju.
– Jag har alltid trivts med att vara en doldis och hoppas och tror att man kan ha en karriär ändå, säger han.
Musikintresset väcktes vid tolvårsåldern och sedan dess har Simon skapat musik. Till viss del i eget namn, men i huvudsak för andra. En bokhylla i rummet skvallrar om vilka. Förutom Kapten Röd finns album från flera av Göteborgs kändaste hiphop-artister som Vic Vem, Roffe Ruff och Parham. Artister vars karriärer gått spikrakt uppåt de senaste åren och där Simon haft ett finger med i spelet. Simons egen karriär har snarare handlat om att skynda långsamt. I fjol kom debutalbumet På moln efter år av slit.
– Jag har slängt otroligt mycket musik under tiden jag har hållit på. Ibland är man jättenöjd med allt man gjort och ibland känner man sig så jävla dålig. Det är en balansgång mellan att känna sig världsbäst och värdelös, säger Simon.
Man brukar säga att den svenska hiphopen föddes under 1980-talet, för att verkligen få sitt stora genombrott under 1990-talet med grupper och artister som The Latin Kings, Infinite Mass, Ken Ring och Petter.
Artisterna som då nådde nationell kändisstatus kom
huvudsakligen från Stockholm, även om det fanns ett flertal artister från Västkusten.
– 3 Ess, Da Brigade och Hammer Click Hill, om jag bara ska droppa några namn från Göteborg. Flera har jag jobbat med, som Blow och Pst/Q, berättar Petter Askergren, stockholmsrapparen som för många är en ikon inom den svenska hiphopen.
Under 2000-talet växte musikgenren i Göteborgytterligare. På den numera nedlagda krogen Kompaniet på Kungsgatan fanns hiphopklubben Fat Milk, som under sin storhetstid nådde kultstatus och lockade rappare såväl -nationellt som utomlands. För Petter har Göteborgs scener varit självklara platser sedan genombrottet med låtarna Mikrofonkåt och Vinden har vänt för snart tjugo år sedan.
– Jag hade en fantastisk tid i Göteborg i slutet av 1990-talet. Jag minns speciellt spelningarna på Nefertiti och la dessutom mitt tioårsjubileum på Way Out West 2008, säger han.
Utbudet av både musik, artister och producenter inom hiphop har vuxit lavinartat i Göteborg under de senaste åren. Som producent ramlar Simon Hansson över nya produktioner nästan dagligen.
– Ju fler som skapar musik, desto fler guldkorn dyker upp. Framförallt är det texterna som blivitbättre och mer utlämnande. Sen har ju utvecklingen också lett till att hiphopen generellt fått merutrymme medialt och musiken spelas mer på radio.
Men att det tillkommit fler utövare har tyvärr inte skapat en ökad sammanhållning mellan artisterna och producenterna från Göteborgs olika stadsdelar.
– Hiphopen i Göteborg är ganska segregerad, precis som samhället i stort. Som kulturutövare önskar man ju såklart att det var annorlunda, säger Simon Hansson.
Ett stenkast från Majorna, i Linnéstaden, är det lätt att ramla på en och annan rappare.
Sätter du dig utanför sneakeraffären Shelta på Andra Långgatan får du troligen inte vänta så länge innan någon artist från Göteborgs hiphopkretsar dyker upp för att fylla på skolagret. Och även om stadsdelen i övrigt kanske inte andas beats och rappa texter är det många artister som i dag har flyttat dit.
En av dem är Ulrika Broberg, känd under artistnamnet Fröken B och ena halvan av hiphop- och soulgruppen Silversystrar. För Ulrika startade karriären i samband med Petters debutalbum Mitt sjätte sinne. När hon hörde det insåg hon att det gick att göra bra hiphop på svenska.
Det har gått snart 20 år. Sedan dess har hon hunnit lämna hemstaden Ulricehamn och, via Linköping och lärarstudier, tagit sig till Göteborg. I dag tillhör Ulrika en av stans hiphopveteraner.
– Jag tycker att vi har blivit mer stolta över vår egen hip-hop i Göteborg. Vi tittar mindre åt Stockholm och fokuserar på det som är vårt. I dag har vi ett helt gäng tunga akter som kan mäta sig med övriga Sverige, säger Ulrika och nämner 31-årige Parham som exempel, vars genombrott kom med debutalbumet Pojk för två år sedan.
Det är drygt tio år sedan Ulrika kom till Göteborg och slog sig in på den konkurrensutsatta hiphop-scenen. Något kollektiv har hon aldrig tillhört och hon kan ibland sakna en fast punkt.
– Eftersom jag inte kommer härifrån har jag aldrig haft något naturligt område i stan eller tillhört någon klick med andra musiker. Det har ibland fått mig att känna mig utanför. Men det har samtidigt gett mig en större frihet att kunna samarbeta med vem jag vill.
I maj kom första låten från Ulrikas nya EP Hjärta, som släpps i september. Låten heter Slåss för dig och handlar om rollen som mamma och vilka utmaningar hennes tvååriga dotter står inför.
– Jag grät av lycka när jag fick min dotter, såklart. Men sen fortsatte jag att gråta när jag insåg vilka utmaningar som hon kommer att ställas inför, just för att hon är tjej. Alla kvinnor vet, mer eller mindre, vad det betyder. Alla har någon gång fått uppleva något negativt för att de är just kvinnor. I rollen som mamma vill jag rusta henne för det på något vis.
Samhällsproblem och livsöden har alltid varit vanligt -förekommande ämnen att rappa om, ända sedan musikgenrens uppkomst under mitten av 1970-talet. Några av de största namnen under 1990-talet är 2pac, Notorious B.I.G och gruppen Wu Tan Clan, som inspirerat otaliga ungdomar världen över att satsa på en egen karriär.
En av dem är 23-årige Bergsjöbon Taulant Morina, mer känd under artistnamnet Lani Mo. Efter en lovandekarriär inom både handboll och fotboll blev det hiphopen som tog överhanden. Under gymnasietiden fick han ett kryptiskt meddelande via Myspace från någon som kallade sig ”Kinesen” från den ökända gangsterrapgruppen -Kartellen i Stockholm.
– De tjatade om att de ville ha med mig på en låt, men jag var inte intresserad. Är man från Bergsjön kan man inte ägna sig åt gangsterrap, då blir man klippt med en gång, säger Lani Mo.
Att växa upp i den nordöstra förorten skapade en stark gemenskap. Det banade också väg för grabben med detstora självförtroendet att göra sin egen grej.
– Jag har alltid varit noga med att göra allting själv. Det är jag själv som slitit för mina framgångar.
I dag tillhör han en av de starkast lysande stjärnornapå Sveriges hiphophimmel. Så sent som i juni var han den första hiphopartisten från Göteborg att delta i musik-programmet Lyckliga Gatan i TV4. Men det största kommersiella genombrottet hittills har varit låten
Ingen här som dej. En dansvänlig dänga om kärlek och fest. Och förorten, givetvis.
– För mig är det vad hiphop handlar om, man representerar sitt område. Så har det alltid varit, titta bara på USA där folk rappat om west coast och east coast. Man blir ett språkrör för sitt folk helt enkelt, som ofta lever i ett utanförskap.
Ett samarbete med Kartellen blev det ändå till slut. Och med flera andra kända artister, framför allt i Stockholm. Hiphopens utveckling i Göteborg är Lani Mo dock inte -speciellt imponerad av.
– Ärligt talat gillar jag inte hiphopen här överhuvudtaget. Den är isolerad samtidigt som förortsrapparna är bortglömda. Hiphopen här har blivit alldeles för mycket fin-kultur, säger han och utvecklar:
– I dag vill man censurera något som inte ska censureras. Det är i hiphopen man bäst kan utnyttja sin yttrandefrihet. Låt den vara rå, låt folk vara lite arga, det hör till.
Han passar också på att kasta en känga åt ett annat håll. Den så kallade gangsterrapen, som många av hans barndomsidoler ägnade sig åt, tycker han missbrukas i dag.
– Om vi skulle tro på alla som rappar om sittgangsterliv i Sverige i dag skulle vi ha fler gangstrar ihiphopen än vad vi har på gatorna. Jag lyssnar hellre på någon som rappar om hur mycket hon eller hanälskar sina ponnys framför någon som rappar om sitt påhittade gangsterliv.
Som lyssnare går det att hitta lite av varje i Lani Mos låtar. Samhällskritiska texter varvas med rader om dans och fest. Själv vill han inte sätta sig i något fack.
– Jag vill göra allt. Tidigare var jag rädd för att söka mig till det mer dansvänliga och kommersiella men nu känns det som jag hittat min grej. Min musik kommer alltid handla om förorten, men på olika sätt.
Men trots att Lani Mo främst arbetar med artister från -huvudstaden och anser att ”Stockholmarna kör över allt och alla”, som han uttrycker det, hoppas han på en förändring.
– Innan jag slog igenom hade jag en idé om att göra en ”beef” mot Stockholm, men i dag känner jag att det inte går. Jag skulle inte ha någon rygg här och kvalitén finns inte. Jag hoppas på en förändring framöver, men då måste vi släppa loss, våga ta steget och göra häftigare musik, säger Lani Mo.
Petter lyfter gärna fram redan nämnda Parham som en av landets absolut bästa hiphopartister. Högsbos stolthet som tillsammans med artister som Ikhana, Överklass och producenten Nibla utgör det hyllade och inflytelserika musikkollektivet SOM031.
– Jag tänkte faktiskt på Parham för några dagar sedan. Jag lyssnade på hans första skiva och kände att han är en frisk fläkt inom svensk hiphop. Han är sensationellt duktig på texter och att uttrycka sig. Jag är superimponerad av honom och han tillhör inte bara en av Göteborgs största utan hela Sveriges, säger Petter.
I tv-soffor sitter göteborgsrapparen Vic Vem och -berättar om sitt arbete med att besöka skolor för att uppmuntra och lära elever att skriva egna texter. -Samma sak för veteranerna Peshi och Fröken B.
I en studio i utkanten av Göteborgs centrum spelar tvillingarna Sammy och Johnny Bennett in musik, som tokhyllades av kritiker och publik redan innan första ep:n Hundra80 släpptes i slutet av juli.
I Majorna sitter Roffe Ruff, förklädd i en dödskallemask för att slippa offentligheten och bjuder på kanske landets vassaste och mest samhällskritiska texter.
Göteborgs hiphopscen må vara delad mellan olikaviljor och åsikter om vad musiken egentligen ska vara och handla om. Men att den lyser starkt och hörs i hela landet råder det ingen tvekan om.
