Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hilary Mantel | För in de döda

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hilary Mantel | För in de döda

För in de döda, den andra delen Hilary Mantels hyllade trilogi om Thomas Cromwell finns nu i svensk översättning. Som historisk roman saknar den jämförelse i dag, anser Mikael van Reis.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Hilary Mantel

För in de döda

Översättning: Jesper Högström

Weyler förlag

Hur skall det gå för Thomas Cromwell, kunglig sekreterare hos Henrik VIII? Det är ju han som förpassar drottningen till schavotten. När vänder lyckohjulet?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vanligen läser man en roman med förväntan om vad som skall ske. Det innebär ett dilemma för den historiska romanen. Vi kan ju i stort redan veta vad som händer och därför får författaren lägga all vikt vid skildringen av det psykologiska spelet och miljöerna. De mänskliga bevekelsegrunderna.

Förutsättningarna var något annorlunda för Leo Tolstoj när han skrev litteraturens främsta historiska roman – Krig och fred. Eftersom Tolstoj blandar historiska och fiktiva personer kan han både skildra miljöer och personer på suveränt vis och samtidigt skapa en dramatisk framåtrörelse åt den väldiga romanmaskinen. Han vill både utforska historiens mekanismer och syna de enskildas lott.

Men fiktionen lämnade honom också en frihet. När Tolstoj skrivit färdigt sin roman dröjde det inte länge förrän han skrev om den. I den första versionen överlever hans hjälte furst Andrej Bolkonskij slaget vid Borodino och slutar sina dagar som en livsvis lantjunkare. I den senare lider han en utdragen död av sina skador från slaget. Denne fiktionsgestalt fick alltså två tänkbara öden.

Hur skall det då gå för den historiskt verklige Thomas Cromwell i Hilary Mantels stora romantrilogi? Han är en historisk person i en politisk tid när huvudena rullar och maktspelet stegras brant. Cromwell växer upp som en enkel smedpojke som flyr ut i Europa, men kommer åter och gör en sagolik karriär under Henrik VIII. Han blir snart mäktig kunglig sekreterare – men är då också en man omgiven av en mordisk bördaristokrati som kältar och gnisslar över denne uppkomlings skymfliga makt. Cromwell. Crumb. Cremuel.

Nu är det 1535 och vi är framme vid del två, För in de döda (Bring Up the Bodies). Det är en tid av oerhörda omvälvningar – det ändlöst tilltrasslande rosornas krig mellan York och Lancaster ligger femtio år tillbaka i tiden. Nu är det släkten Tudor som håller i kungaspiran, men ett tänkbart inbördeskrig mullrar i fonden.

Samtidigt är Henriks belägenhet storpolitiskt prekär – han måste hålla större rivaler stången. Habsburgarna med Karl V, fransmännen med Frans I och sedan "biskopen av Rom" – påven som blir den svåraste nöten att knäcka eftersom katolske Henrik hotas av bannlysning om han skiljer sig för att finna nya och fruktsamma drottningar. Inbördeskrig å ena sidan, religionskrig å den andra. Däremellan ett politiskt vågspel. Men i mitten av allt står frågan om han kan få en inomäktenskaplig son som tronföljare.

Först då är successionen säkrad, vilket fordrar en blodig hasard där både drottningar och grevar förs till schavotten. I mångt och mycket är Thomas Cromwell Henriks fintlige matchmaker och djävulsjurist men däremellan en person med egen blick och framför allt en slug förtegenhet. Han är "mellanrummens och tystnadernas högste härskare", skriver Mantel. Herre över det som missas och missförstås och därför en både djärv och vaksam schackspelare med många utmanare i turneringen. Därmed alls inte sagt att han är en brutal och osympatisk maktmänniska i Mantels skildring. Cromwell sörjer de döda kvinnorna i sin familj, han sörjer för sin son och systerson. Han lever med motsägelser.

För in de döda är en ruskigt bra roman, vilket jag tror beror på Mantels säkra förmåga att dra ner tempot och lägga all psykologisk och suggestiv kraft vid romanens traditionella baselement: personteckning och miljöskildring. Hon lyckas ofta att skapa ett historiskt presens åt det som lätt blir tablåer i enklare historiska romaner av galopperande händelser. Vi får blick för ett tudorskt panorama men genom att följa dess aktörer som självmedvetna känselkroppar. Vi ser då inte figurer utan individer av kött och ben och i synnerhet av blod. Den mänskliga substansen är en både formbar och flinthård materia.

Trilogins andra del är några steg bättre än den inledande som var en praktfull uppmarsch men med en egendomlig ambivalens mellan dramatisk dikt och underhållande sidostycken. Mantels berättarhållning var ibland vacklande. Nu har hon bestämt sig och alla styckena är tätt sammanskruvade.

I förra delen Wolf Hall såg vi kardinal Wolseys fall som lordkansler och sedan hans efterträdares död, Thomas More som var Tudortidens intellektuella och katolska magnifikus. Nu har Henriks lystna blick sedan länge lämnat habsburgska Katarina och den passerar även hans andra drottning, kurtisanen Ann Boleyn. Hon får missfall och omvärvs av illavarslande rykten – "sköka och dam". Fjär, självsvåldig, lättfotad. Giljaren Henrik siktar mot lilla blonda Jane Seymour. Kan hon ge honom en son?

Sämre fiktion skulle börja psykologisera Henrik genom att måla hans drivkrafter som kunglig vildsvinshanne, men Mantel låter oss klokt nog bara se honom på håll som en galt med blå ögon, en kung som drivs av lystnad och nycker som ett tjurigt barn, som upptas av rännarbanen – bilsport i vår tid – men också av en långsint maktvilja. Som renässansfurste skriver och spelar han med samma otåliga nerv som han avspisar och avrättar.

För in de döda handlar om den stora komplott där Henrik vill göra sig av med Anne Boleyn och hennes äregiriga släkt. Hon låter sig inte tyglas och anklagas för otrohet, incest och häxeri. Här är blod inte alls tjockare än vatten. Brodern Georg anklagas för blodskam, hans hustru Jane förtalar, den fege fadern Thomas ser hellre till ära och förläningar än dotterns liv.

Thomas Cromwell är då Henriks dugande redskap. Som förhörsledare av Ann Boleyns föregivna älskare visar Mantel oss en Cromwell som är kall som en ismaskin och vaksam som en falkenerare. Samtidigt är det som om skeendet drevs av egen dyster kraft. Orsakskedjorna är aldrig enkla. De utpekade är nödvändigtvis inte skyldiga till "hor" och landsförräderi, men förrädiska tankar är tillräckliga för en dom. Hur bevisa tankar? De skyldiga är snarast de lämpliga. Redan utsedda. Det inser offren snart. Lyckohjulet svänger.

Till den stora behållningen av romanen hör då detta brokiga galleri av högmodig högadel – libertiner, knektar, kappvändare och galanta men snart spöklika herrar. Henry Norris, Francis Weston, Georg Boleyn. Oskyldiga, småskyldiga, expedierade. Poeten Thomas Wyatt undkommer vilket visar sympatins makt. Mark Smeaton – tjusig musiker av låg, flamländsk börd – bekänner vad som helst. Herremän som Norfolk och Suffolk förblir oberörbara och otäcka.

Hilary Mantels roman handlar på detta vis om maktens tomrum och hur det uppfylls av tillfälliga aktörer drivna av angiveri, rädsla och vacklande bravur. Deras börd är ytterst till ingen nytta. Historien har till sist bara en utgång från Towern, men till detta kommer Mantels fina, skarpa blick för ljus och kroppar. Vårljuset silar genom grönskan i maj 1536. Slupar färdas på Themsen. Rodnaden på Jane Seymours kind är som en mjuk, klar, röd fläck av kvittengelé. Thomas Cromwell är smedsonen som kan gjuta om en hertig till en droppe bly.

Som i första delen uppfylls läsglädjen av en påfallande aktiv och läcker översättning av Jesper Högström. Han kan bli manierad ("genstörtig" fem gånger, "syltkrog" minst två gånger, "vexerad" två gånger, "defenestrera" hundra år för tidigt) men är oftare uppfinningsrik – och efter en hundrafemtio sidor också alltmer samlad och disciplinerad men ändå med i leken.

Hur skall det då gå för Thomas Cromwell? Sista delen kvarstår i denna exceptionella historiska roman. Spelrummet från Tolstojs Krig och fred finns inte här även om Mantels historiske Thomas Cromwell lika mycket är en fiktiv gestalt.

.

Ämnet
Hilary Mantel är född 1952 och gav ut sin första roman 1985. Hennes hyllade trilogi om Thomas Cromwell och de politiska förvecklingarna under Henrik VIII har hittills utkommit i två delar – Wolf Hall och För in de döda (Bring Up the Bodies). Båda böckerna har rönt mycket stor uppskattning och Mantel har som första kvinna tilldelats Bookerpriset två gånger om.

Skribenten
Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen. Recenserade senast Akademin Valands examensutställning i fotografi på Röda Sten.