Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hetekivi Olsson friskar på med orden

Eija Hetekivi Olssons nya roman Miira tar vid där Ingenbarnsland slutade. Lisa Ahlqvist läser ett starkt verk om besvikelser, kamp och drömmar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Eija Hetekivi Olsson
Miira
Norstedts

Som en sten inslagen i presentsnören. Orden krullar sig, men döljer inte det hårda utan blottar och förstärker. Budskapet är rakt. För den som är intresserad av ekonomi och ung företagsamhet, måste Eija Hetekivi Olssons nya roman vara årets julklapp. I Miira åskådliggörs hur klassamhället präglar och formas av människor.

Den tonåriga huvudpersonen som lever på att städa lägenheter där människor ibland ligger döda, avancerar som i en lagom snäll saga till kallskänka och fritidsvikarie. Innan dess är hon inne och vänder på gymnasiets naturvetarlinje. Flyttar ihop med en äldre man, som dock visar sig vara morsgris och lätt misstar dockor för kvinnor. Någon försagd och plastig figur är det ändå inte som för ordet i Hetekivi Olssons fristående fortsättning på debuten och uppväxtskildringen Ingenbarnsland från 2012. Kronologiskt tar Miira vid där förra boken slutar. Hon vinner men flyr från ett skolmästerskap i kulstötning. Firar att högstadietiden i Gårdsten är till ända med att fyllna till på en Danmarksfärja. Det är 1980-talets sista skälvande, glada dagar, och en kunskapstörstande förortsunge fantiserar fortfarande om en framtid som läkare.

Precis som vännerna är hon fräck och söker rättvisa. I takt med åldern framträder en praktiskt skolad feminist, i fåfängt uppror mot sexism och klassförakt inom utbildningssystem och bland göteborgska snobbar i varierande ålder. Även om hon pratar i läkarbokstermer väger orden från anonyma makthavare tyngst. En fråga i Samhällsboken blir också allmän verklighetsuppfattning:
”Förekommer ekonomiska problem i den region där du är bosatt? Kolla lokalpressen, lokalradion och kommunalt informationsmaterial för svar.”

Visst avfärdar eleven hela vinkeln: ”Den här skolboken var ingen smartbok. Den var en inavelsbok. De som hade skrivit den bodde också på bestämmarsidan, jävligt långt från Bergsjösidan och pengarproblemen.”
Men vad tjänar det att tyst svära åt ett läromedel? ”Är du beredd att ta en lägre lön för att fler ska få arbete?”, envisas boken och lurar nog både Miira och hennes upphovskvinna i den klassiska argumentationsfällan. För 16-åringens utläggning om det förljugna resonemanget, antar formen av författarinlägg. I den följande passagen friskar Hetekivi Olsson på med adjektiven, och målar en dialog mellan två gymnasieflickor som sörjer en avbruten nagel. Säkert går det att anmärka på romanstilen som bitvis överlastad och önska att berättelsen vore stramare gestaltad. Samtidigt vilar något mycket sympatiskt över ord som blir prydnader men aldrig tomt skryt.

Ta en sammansättning som ”arglergisk”. I sig själv rymmer den både ilska och tillfredsställelse, och blir på mer än ett sätt typisk för bokstävernas nya klungbildningar hos Hetekivi Olsson. Som kontrast mot det expansiva och omfördelande i tankar och skrift, finns det korthuggna i vardagstalet. På en lektion upprättar Miira en ordlista över pålitliga uttryck hemifrån. Ett ”häh?”, ”hah” eller ”höh” förenar familj och bekanta och har beständigt värde. Och tilltal som i något sammanhang speglar knapphet eller brist på tillgjordhet, skulle väl i andra klassas som sparsmakade. Språkbruket säger det mesta om under- och överordningen i ekonomin, och sällan blir det mer uppenbart än i ett så klassmedvetet verk som Hetekivi Olssons. De anatomiska begrepp som hon låter Miira erövra får i förstone stå som landmärken för en politiskt neutral vetenskap. Besvikelsen blir gigantisk över att den hastigt inhandlade Kvinnans läkarbok uteslutande består av skönhetsråd. Och läsaren lider såklart med den unga människa, som förhindras att välja kirurgkniven framför nagelfilen.

Drömmen om att laga kroppar börjar slockna. Kanske väcks den till liv i slutet av romanen, när tjejen som fyllt 17 och greppat ratten ser ett Komvux dyka upp vid vägkanten. Ett tvärnitande med bilen. Och sedan? Hjärtat som bankar när hon vågar sig fram för att ”känna på skolan”. Ska byta liv, och inte bo ihop med någon som vill äga henne.

Det skadar ingen att frossa i ord, och Eija Hetekivi Olsson förfogar över många. Med dem beskriver hon en tillvaro fjärran den gamla samhällsboken. Det handlar om relationerna mellan människor med skiftande resurser. Den fattiga som fantiserar om pengar och fina uttryck, har i verkligheten inte råd att strö dem omkring sig. Men att skriva är makt. Sambandet mellan slöseri och bruket av små medel är hos Hetekivi Olsson uppfinningsrikedomen. Kalla det företagsamhet eller klasskamp, i gymnasieundervisningen borde oavsett benämning berättelsen om Miira ges en plats.