Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Herman Lindqvist | Mitt i allt

I sin självbiografi varvar Herman Lindqvist doften av färska lik med anklagelser mot allt och alla. Tyvärr blir läsningen deprimerande, skriver Henrik Arnstad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Självbiografi

Självbiografi

Herman Lindqvist | Mitt i allt

Albert Bonniers förlag

Det fanns en annan tid – alldeles nyligen. Då den svenska journalistikens Mad men under 1960- och 1970-talet sökte sig ut i världen. Namn som Staffan Heimersson, Ulf Nilson och Herman Lindqvist. Folkmord, reporterromantik och hotellbaren i Beirut där papegojan kunde härma en ”incoming”. En del av min barndom, min pappa hade varit utrikeskorrespondent – ”korre” – i New York för Expressen. Världen som arbetsfält, krig som vardagsmat och kvällar på Playboy Club. I Sverige landade farsan på Aftonbladet och själv blev jag så småningom nattreporter på samma tidning. Det var innan jag blev kulturskribent; akademiker, historiker och författare – titlar ”riktiga journalister” föraktar. En äkta murvel av den gamla stammen har avbruten folkskola. Universitetspoäng är suspekt. Herman Lindqvist har absolut inga sådana, påpekar han stolt i sin nyutkomna självbiografi.

Lindqvist verkar minnas alla dofter. Varmt blod från färska lik, stridsvagnsbränsle och svettstanken i en Saigonuniform – en krigskorres obligatoriska plagg 1971. ”Kortärmad utanpåskjorta i bomull med fickor för anteckningsblock, bröstfickor och små fack för pennor på vänster ärm”, skriver han. ”Det var vi som fick löpsedlarna och förstasidorna.” Världen var större, fast mindre. Tidningarna hade gränslösa mängder pengar, redaktionsflygplan och egna utsända reportrar i fjärran länder. Lindqvists minnen öser nostalgi – på korrarnas tid var himmelen vid. Någon gång sjunker tempot och åsikterna blir allvarliga, exempelvis angående staten Israels grymheter: ”För varje dag fann jag det allt svårare att få min ungdoms Israel att stämma med verklighetens. Jag mötte öppen rasism, arrogans och djup okunnighet hos pionjärernas barnbarn och min kristna barnatro försvann någonstans bland souveniraffärerna i Betlehem.”

Men Lindqvists bok har två tydliga delar. Den första handlar om reportern; den glade gamängen – fyllebrodern i världens hotellbarer i samspråk med kolleger från Reuters, AP och New York Times. Världen! Den andra handlar om författaren. Den arge åldringen – ensam, långsint och utsatt i avundsjuk svensk gråhet full av fega idioter. Första boken kom redan 1969. Lindqvist jobbade för Aftonbladet, men ”det blev ingen recension och ingen av cheferna som fick signerade exemplar tackade någonsin för gåvan.” Överhuvudtaget har ingen tackat Herman Lindqvist för signerade exemplar av de 54 böcker han utgivit. ”Ibland undrar jag varför jag fortsätter att skicka ut dem.” Lindqvist är besviken, arg och hämndlysten. Hemskast är historievetenskapen – representerad av ”de rabiata motorsågsdocenterna”. Det gick så långt som till mordhot, då Lindqvist ringde upp en av ”de mest hysteriska” yrkeshistorikerna och sade att han ville träffa honom – ”med ett baseballträ i skallen”.

Som historiker skulle jag kunna skriva mycket om varför jag ogillar Herman Lindqvists historieskrivning. Den ångar av antidemokratisk och auktoritär konservatism, som präglade ultranationalistisk historia under 1800-talet. En historieskrivning som avfärdades vetenskapligt redan åren runt 1930. Lindqvists historia är monarkins, maktens och generalernas. ”Det kan inte bara handla om någon torparkärring i en stuga”, förklarar han i en intervju. Men hur ofta läser vi om torparkärringar? Varför är de utraderade ur historien? Vad gjorde de för ont för att förtjäna detta? Annars är Herman Lindqvist mer känd för sina faktafel. Och visst flödar även självbiografin av sådana, vilket stör mig mindre än Herman Lindqvist kan tro (med undantag för att han kallar Humphrey Bogarts etablissemang i filmen Casablanca för ”Sams bar” – det hette ”Rick’s Café Américain”, man tafsar inte på Bogey!). Lindqvist har inte ens gått grundkursen i historia och det är helt okej. Lindqvist påpekar själv – med rätta – att han ”aldrig någonsin gjort anspråk på att vara historiker”. Det som stör är hans rädsla för öppenhet, angående problemen i Hermans historia. Lindqvists text om sin historiegärning innehåller enbart anklagelser mot allt och alla – om ”feghet”, ”konflikträdsla” och ”förräderi”.

Att vara nyhetsreporter på kvällstidning innebär att ha mycket dåligt självförtroende. Du är aldrig bättre än ditt senast knäck. Ena dagen har du löpet, sexan, sjuan och nästa dag slår de in fisk i tidningen. En ständig skräck i magen för att tappa i byline-ligan, att bli påkommen med pinsamma fel, att bli föredettingen i redaktionens utkant. En helt fantastiskt underbar eufori när du ser din egen artikel på förstasidan byts snabbt ut mot en hemsk sjunkkänsla i maggropen när något går åt skogen. Denna osäkerhet är en avgörande tillgång för krigskorrespondenten, den blir ett driv framåt. En kraft som får dig att fotvandra den där extra kilometern för att hitta scoopet. Att aldrig ge upp. Men för författaren fungerar osäkerheten sämre. Vetenskap och lärdom bygger på debatt, kritik och öppenhet. Det klarar inte Herman Lindqvist av, trots alla hundratusentals sålda böcker.

Bakom textraderna om världsreportern, historieberättaren och kungabarnens vän hittar vi med andra ord en mycket liten och rädd Herman. Däri ligger bokens främsta förtjänst – trots att det inte var avsikten. Tyvärr blir läsningen snarast deprimerande, vilket förvånar. Dessa memoarer rymmer en människa som har haft ett roligt liv. Tråkigt att han är så förbannat bitter.