Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Henrik Fexeus tar inte tillvara på sin styrka

Stockholm börjar fladdra oroväckande mycket i kanterna i mentalisten Henrik Fexeus debutroman. Kajsa Bergström Feiff har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Ung 15 +
Henrik Fexeus
Omslag och illustrationer: Håkan Liljemärker
De förlorade
Rabén & Sjögren

Henrik Fexeus debutroman är den första i en trilogi. De förlorade utspelar sig i och under ett samtida Stockholm som plötsligt börjar fladdra oroväckande mycket i kanterna. Till såväl miljö – tunnlar och kloaker nästan övertydligt symboliskt strax under ytan – som till sin starka relation till staden den utspelas i påminner boken om Neil Gaimans Neverwhere från 1996, en annan klassiker i urban fantasy-genren, om än från Londons undre värld. Men där Gaiman förlitar sig på mänskliga relationer och lågmäld humor för att dra ner sin läsare under brunnslocken, tar Fexeus till betydligt bredare penslar.
Henrik Fexeus är tidigare känd från tv som mentalist – ett slags ickemagisk tankeläsare och ”expert” på mänskligt beteende, och det är även som mentalist han presenteras på omslaget. Förvisso ger Fexeus sina huvudpersoner initialt utrymme att ta form, men tyvärr ligger bokens fokus betydligt mer på ren action och mindre på beteenden och relationer än man kunde hoppas på från någon med en så fantasieggande titel. Snabbt accelerar handlingen nämligen från igenkännbar vardag till en actionspäckad blandning av platser, karaktärer och intrigvändningar som raskt grötar ihop sig. 
De små glimtarna av vänner, skolor och gatuliv försvinner snart helt till förmån för mardrömsjakter i surrealistiska miljöer och övriga människor i stadsmiljön fasas helt ut, från att vara rekvisita till att inte längre synas alls. Det är synd, för genrens – och till en början även De förlorades – stora styrka är just den illusoriska vanlighetens tunna kuliss över det enorma mörkret bakom. När man förlorar vardagen som medvetandets referens vitpunkt blir mörkret helt enkelt inte riktigt lika mörkt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se